whiteindians

Ödlor, koraller och ekorrar

Den här ön drunknar i ett överflöd och jag menar inte turister faktiskt även om vi springer på några sådana då och då. Nej det mest iögonfallande (förutom havet och sandstränderna såklart) är de tre ting som nämns i rubriken: koraller, ödlor och ekorrar.

Koraller, vackra stenar och fossiler ligger i stora högar, stora drivor. Det som får en att hoppa högt och jubla när man hittar dylikt på t.ex. Gotland lägger vi knappt märke till här. De ljuvligaste fossiler, mest spännande stenar och de vackraste korallerna finns i ett sådant överflöd att ögat blir blint.

Vi sätter oss på huk vid en gigantisk hög av skatter och bara tittar. Hur många presumtiva smycken som helst, hur många magiska stenar som helst. Vi plockar upp tittar och lägger tillbaka, petar runt i högen och baxnar över överflödet, överflödet på skönhet i form, färg och struktur. Havet, sanden och föremålens egen skepnad skapar alla dessa små konstverk. Vi lägger varsamt tillbaks vad vi håller i handen och går vidare.

Ekorrarna finns överallt. De första såg vi i träden utanför vår hydda. Pilsnabbt kilar de upp och ner för grenarna, kastar sig i tre meters språng från lövverk till lövverk och skuttar runt på staketet vid vår veranda. De ser ut som Piff och Puff fast med lång, platt svans. Jämfört med våra svenska ekorrar ger de ett plattare intryck överlag.

De som rör sig runt vår hydda blir efterhand modigare. När vi ligger i hängmattan kommer de riktigt nära men är hela tiden i rörelse. Snabbt, snabbt snabbt pilar de förbi, helt omöjliga att hinna fotografera. I djungeln ser vi först hur löven rör sig, hur det prasslar och sedan ser vi ekorren. Först en och sedan alltid flera.

Det prasslar av andra saker i djungeln också. Vi kan inte gå många meter utan att det rasslar till i vegetationen och en Varanödla sticker iväg. De vi ser varierar i storlek från någon decimeter till nästan två meter. De stora är enormt snabba när de sätter fart, springer lätt förbi (eller i kapp) en människa, de simmar fort, klättrar i träd (de mindre exemplaren) och kan hoppa någon meter upp i luften. I mina ögon ser de ut som en korsning mellan krokodil och orm. De har en lång delad tunga som de luktar med, kraftiga klor och tänder och de äter byten lika stora som de själva. Alla locals säger att de är ofarliga, att det värsta som kan hända är att de springer fram och slår till dig med svansen.Vi känner oss väl inte helt lugna med informationen.

Kajsa har blivit patologiskt fixerad vid dessa ödlor, hon är rädd för de stora men försöker ändå komma så nära som möjligt för att fotografera.

Det känns behagligare med våra vanliga Geckoödlor runt hyddan, små och söta, det passar bra för oss turister. Geckoödlorna tror att deras kamouflage fungerar även i något modernare hyddor av trä och sitter därför orädda kvar fast vi rör oss alldeles intill. Vi tycker om dom, de har söta små rosa tungor inte ormtungor och på kvällen kan vi ligga i hängmattan och titta på när de fångar myggor och flugor. Och så låter de, högt och ljudligt, ge-cko, ge-cko, olika färger har de också, en del är nästan genomskinliga. Varje natt somnar vi till deras konsert och varje morgon vaknar vi till fågelsång.

”Vita indianer som räddar världen”

Kramar Pée Kajsa

Jag kör Volvo genom Malaysia.

Bilen är ingen nyhet för mig. Det är en Volvo 144 från -72, automatlåda, min farsa hade en likadan och trots att det var automatlåda övningskörde jag en hel del med den när jag skulle ta körkort.

Men en hel del annat är nytt. Vänstertrafik till exempel och asiatisk körstil.

Vi ska åka från Kota Bahru i nordöstra Malaysia ned utefter kusten för att sedan svänga västerut mot Kuala Lumpur. Över sextiofem mil genom Malaysia, både Terenganus kuster, Cameron Highlands, inlandets regnskog, berg, hav, dalar, djungel, städer.

Resan gör vi med våra nyfunna vänner, Rainee, en ung tjej från Malaysia och hennes vän Osman Lee från Hong Kong. Osman har cyklat genom Laos, Kambodja, Vietnam, Thailand . Från Hong Kong till Malaysia. Resan börjar med Rainee vid ratten, hon har ett gosedjur i knäet. Vi sitter bak, Osman bredvid Rainee. Vi märker snart att Osman är minst sagt hyperaktiv. Han är inte stilla en sekund i det trånga utrymme som framsätet på en bil utgör. Pratar oupphörligt på en totalt obegriplig engelska vilket blir rätt jobbigt. Vi får chansa med våra svar hela tiden och ibland blir det fel märker vi. Vi ler när det var något jobbigt och säger ”yes” när det borde vara ”no”. Ibland förstår Kajsa ibland jag men ingen vill vara den som sköter konversationen. När han säger att han cyklat till Singapore tror Kajsa att han säger att han skrivit en bok, när han frågar om vi vill äta svarar jag ”fyra” (barn alltså) det går inte att beskriva men det är helt absurt, han pratar som Hasse Alfredsson i ”Att angöra en brygga” samtidigt spottar han ur sig sifferinformation, som att det är 2,46 kilometer till en bensinmack eller att vi är i Terenganu om 2,21 timmar. När vi passerar någon form av militäranläggning blir han väldigt upphetsad likaså när vi ser ett militärfordon. Hela tiden fotograferar han ut genom det stängda bilfönstret.

Och bredvid honom då, Rainee med sitt gosedjur och smittande skratt.

Vi åker genom djungel, passerar floder, ultramoderna hus, grå trähus med blå dörrar, gula fönster, gröna lister.

Vatten melonförsäljning, lövträden exploderar vid sidan av vägen, stammarna skyms av lövverket, växtligheten döljer jorden, vägen är som uthuggen ur djungeln…

Vi byter och jag kör i några timmar, det är häftigt att vara på resa i en bil i ett okänt land allt känns spännande vi stannar på små matställen och äter mat vi aldrig provat, människorna är vänliga och glada och vi trivs.

Vi övernattar i Kuantan Town ungefär halvvägs och äter en exotisk frukost,”Breakfast porridge with Happiness egg”, ”Ah Sam Mui”,”Soy Bean Cincau” och ”preserved vegetables”.

Ytterligare några timmars färd, det börjar regna och vägen slingrar sig i serpentiner över bergen, regnet öser ner, vägen smal och slingrig. Vattnet forsar ner över vindrutan så sikten är nästan obefintlig.

Rainee kör, hon kör (såklart) asiatiskt, dvs fort och med noll avstånd till framförvarande bil.

Vi har kommit över bergen och är ca 1-2 timmar från K.L

Vi kommer ut på motorvägen för sista delen av resan. Svart asfalt, blöt, tre filer åt varje håll, en cementmur delar av.

Vi kör igenom en lång tunnel, Rainee kör om två lastbilar inne i tunneln, hon kör i 110, det är ett enormt skyfall men tunneln är torr. När vi kommer ur tunneln säger jag till Kajsa:

”Det går för fort vi kommer att få vattenplaning”

Efter tunneln är det en liten böj, jag vet inte om Rainee bromsar eller inte men plötsligt förlorar hon kontrollen över bilen och vi sladdar och far emot cementmuren, sekunderna blir timmar jag tänker på mina barn och undrar hur skadade vi kommer att bli Kajsa är säker på att vi ska dö, 40 cm från muren sladdar vi åt andra hållet över alla filer igen och mot ett stålräcke och sen tillbaks åt andra hållet snurrar ett varv och stannar till slut med nosen mot trafiken som väller ut från tunneln…

En taxichaufför stannar sin bil och hoppar ur, försöker få trafiken att sakta in så vi inte ska bli påkörda där vi står.

Jag håller Kajsas hand. Jag ser oss på väg mot cementmuren, hör ljudet av bilen, hjulen som sladdar okontrollerbart över asfalten, känner mig katatonisk, vill kliva ur bilen men kan inte röra mig.

Kan inte berätta mer, vi tog oss till K.L.ordnade rum på ett lyxhotell med insikten om att livet kan ta slut nu, NU! Och ekonomisk planering har rätt låg prioritet. Vi satte på oss de till sviten hörande tofflorna och morgonrocken, tappade upp ett bad och ringde room service…

”Vita indianer som räddar världen”, kramar Kajsa Pée

En sköldpaddas ögon

Coral Bay 2010-03-20

Vi bokar in oss på en snorklingstur. Vi har snorklat varje dag på egen hand men det känns mysigt att åka lite båt och så det här med att se saker utifrån ,det här andra perspektivet som att gå på isen i Stockholm, se de välbekanta miljöerna från ett okänt håll och upptäcka skillnaden.

Det är en underbar dag, sol, vattnet kristallklart och sådär glittrande. Vi beger oss och det är fantastisk snorkling, enorma koraller i alla färger och former, från de stora s.k. bordskorallerna (stora som köksbord) till julgranskorallerna, vi njuter och plaskar runt. Jag älskar verkligen att dyka ned och sen simma strax över korallerna för att sedan svepas upp.

Vi åker runt till flera olika ställen, fiskar simmar mot oss och krockar nästan med våra cyklop. Kajsa ser en haj och vi ser båda en gigantisk trubbnosig fisk.

Så kommer vi till Turtle Point och vi är inte ensamma längre, fem båtar med turister cirklar runt, motorer vrålar och dykledarna eggar upp stämningen, var är sköldpaddorna?

En stor mörk skugga rör sig under vattnet, folk börjar skrika och 25 turister kastar sig i vattnet, jag en av dom. Återfår dock besinningen när jag istället för sköldpaddor bara ser tyskar, svenskar, norrmän, finnar, fransmän och liknande exotiska varelser och vänder tillbaks till båten, lite illa berörd av det som sker. Ingen sköldpadda syns till och folk kravlar sig upp igen, motorerna vrålar igång och sköldpaddsjakten fortsätter. Och där, ånyo, en 1 och en 1/2 meter lång skugga under vattnet, båtarna efter och slutligen bryter sköldpaddan vattenytan, måste upp för att andas, båtarna efter, vi efter. Vi är nära, ser sköldpaddan ovanför vattenytan på nära håll, den är stor och vacker men jag ser bara dess ögon, stora, mänskliga, vettskrämda, desperata.

Sköldpaddan hinner knappt hämta luft innan den tvingas ner igen. En fransman hoppar i och försöker ta tag i skölden.

Det är cirkus Monty Python men utan skratt.

Jag såg en sköldpaddas ögon men vill bara glömma dess blick och jag skäms.

”Vita Indianer som räddar världen”

Kramar PéeKajsa.

Sammy Davis Jr

Coral Bay 2010-03-13

Det är så klart att vi valde att bo på Senja bungalows, hur kunde vi motstå när vi i trappan upp till receptionen möts av Sammy Davis Jr (egentligen heter han Mr Feizal, är från Indien och sköter stället) och det första Sammy säger är att hans katt har fått ungar, det blev tre stycken, de är fyra dagar gamla och alla har olika färg.

”Vill ni se dem frågar han?”

De är helt bedårande, kravlar runt och bökar med sin mamma som inte tycker om att vi står där och tittar ,så vi respekterar hennes önskan och går därifrån.

Vår hydda ligger högst upp, kanske 30 meter rakt upp i djungeln med en fantastisk utsikt ned mot havet. Från vår veranda ser vi bara djungeln och havet, möjligen en liten strimma vit sand om vi anstränger oss.

Vi bär in ryggsäckarna, hänger upp hängmattorna, tar fram böcker och stämmer gitarren.

För att befästa att vi är här nu tänder vi en rökelse och låter röken sprida sig i rummet, nu är vi här och det känns väldigt bra…

”Vita Indianer som räddar världen”, PéeKajsa.