whiteindians

Jag kör Volvo genom Malaysia.

Bilen är ingen nyhet för mig. Det är en Volvo 144 från -72, automatlåda, min farsa hade en likadan och trots att det var automatlåda övningskörde jag en hel del med den när jag skulle ta körkort.

Men en hel del annat är nytt. Vänstertrafik till exempel och asiatisk körstil.

Vi ska åka från Kota Bahru i nordöstra Malaysia ned utefter kusten för att sedan svänga västerut mot Kuala Lumpur. Över sextiofem mil genom Malaysia, både Terenganus kuster, Cameron Highlands, inlandets regnskog, berg, hav, dalar, djungel, städer.

Resan gör vi med våra nyfunna vänner, Rainee, en ung tjej från Malaysia och hennes vän Osman Lee från Hong Kong. Osman har cyklat genom Laos, Kambodja, Vietnam, Thailand . Från Hong Kong till Malaysia. Resan börjar med Rainee vid ratten, hon har ett gosedjur i knäet. Vi sitter bak, Osman bredvid Rainee. Vi märker snart att Osman är minst sagt hyperaktiv. Han är inte stilla en sekund i det trånga utrymme som framsätet på en bil utgör. Pratar oupphörligt på en totalt obegriplig engelska vilket blir rätt jobbigt. Vi får chansa med våra svar hela tiden och ibland blir det fel märker vi. Vi ler när det var något jobbigt och säger ”yes” när det borde vara ”no”. Ibland förstår Kajsa ibland jag men ingen vill vara den som sköter konversationen. När han säger att han cyklat till Singapore tror Kajsa att han säger att han skrivit en bok, när han frågar om vi vill äta svarar jag ”fyra” (barn alltså) det går inte att beskriva men det är helt absurt, han pratar som Hasse Alfredsson i ”Att angöra en brygga” samtidigt spottar han ur sig sifferinformation, som att det är 2,46 kilometer till en bensinmack eller att vi är i Terenganu om 2,21 timmar. När vi passerar någon form av militäranläggning blir han väldigt upphetsad likaså när vi ser ett militärfordon. Hela tiden fotograferar han ut genom det stängda bilfönstret.

Och bredvid honom då, Rainee med sitt gosedjur och smittande skratt.

Vi åker genom djungel, passerar floder, ultramoderna hus, grå trähus med blå dörrar, gula fönster, gröna lister.

Vatten melonförsäljning, lövträden exploderar vid sidan av vägen, stammarna skyms av lövverket, växtligheten döljer jorden, vägen är som uthuggen ur djungeln…

Vi byter och jag kör i några timmar, det är häftigt att vara på resa i en bil i ett okänt land allt känns spännande vi stannar på små matställen och äter mat vi aldrig provat, människorna är vänliga och glada och vi trivs.

Vi övernattar i Kuantan Town ungefär halvvägs och äter en exotisk frukost,”Breakfast porridge with Happiness egg”, ”Ah Sam Mui”,”Soy Bean Cincau” och ”preserved vegetables”.

Ytterligare några timmars färd, det börjar regna och vägen slingrar sig i serpentiner över bergen, regnet öser ner, vägen smal och slingrig. Vattnet forsar ner över vindrutan så sikten är nästan obefintlig.

Rainee kör, hon kör (såklart) asiatiskt, dvs fort och med noll avstånd till framförvarande bil.

Vi har kommit över bergen och är ca 1-2 timmar från K.L

Vi kommer ut på motorvägen för sista delen av resan. Svart asfalt, blöt, tre filer åt varje håll, en cementmur delar av.

Vi kör igenom en lång tunnel, Rainee kör om två lastbilar inne i tunneln, hon kör i 110, det är ett enormt skyfall men tunneln är torr. När vi kommer ur tunneln säger jag till Kajsa:

”Det går för fort vi kommer att få vattenplaning”

Efter tunneln är det en liten böj, jag vet inte om Rainee bromsar eller inte men plötsligt förlorar hon kontrollen över bilen och vi sladdar och far emot cementmuren, sekunderna blir timmar jag tänker på mina barn och undrar hur skadade vi kommer att bli Kajsa är säker på att vi ska dö, 40 cm från muren sladdar vi åt andra hållet över alla filer igen och mot ett stålräcke och sen tillbaks åt andra hållet snurrar ett varv och stannar till slut med nosen mot trafiken som väller ut från tunneln…

En taxichaufför stannar sin bil och hoppar ur, försöker få trafiken att sakta in så vi inte ska bli påkörda där vi står.

Jag håller Kajsas hand. Jag ser oss på väg mot cementmuren, hör ljudet av bilen, hjulen som sladdar okontrollerbart över asfalten, känner mig katatonisk, vill kliva ur bilen men kan inte röra mig.

Kan inte berätta mer, vi tog oss till K.L.ordnade rum på ett lyxhotell med insikten om att livet kan ta slut nu, NU! Och ekonomisk planering har rätt låg prioritet. Vi satte på oss de till sviten hörande tofflorna och morgonrocken, tappade upp ett bad och ringde room service…

”Vita indianer som räddar världen”, kramar Kajsa Pée