Perhentian Islands, djur och natur
Ödlor, koraller och ekorrar
Den här ön drunknar i ett överflöd och jag menar inte turister faktiskt även om vi springer på några sådana då och då. Nej det mest iögonfallande (förutom havet och sandstränderna såklart) är de tre ting som nämns i rubriken: koraller, ödlor och ekorrar.
Koraller, vackra stenar och fossiler ligger i stora högar, stora drivor. Det som får en att hoppa högt och jubla när man hittar dylikt på t.ex. Gotland lägger vi knappt märke till här. De ljuvligaste fossiler, mest spännande stenar och de vackraste korallerna finns i ett sådant överflöd att ögat blir blint.
Vi sätter oss på huk vid en gigantisk hög av skatter och bara tittar. Hur många presumtiva smycken som helst, hur många magiska stenar som helst. Vi plockar upp tittar och lägger tillbaka, petar runt i högen och baxnar över överflödet, överflödet på skönhet i form, färg och struktur. Havet, sanden och föremålens egen skepnad skapar alla dessa små konstverk. Vi lägger varsamt tillbaks vad vi håller i handen och går vidare.
Ekorrarna finns överallt. De första såg vi i träden utanför vår hydda. Pilsnabbt kilar de upp och ner för grenarna, kastar sig i tre meters språng från lövverk till lövverk och skuttar runt på staketet vid vår veranda. De ser ut som Piff och Puff fast med lång, platt svans. Jämfört med våra svenska ekorrar ger de ett plattare intryck överlag.
De som rör sig runt vår hydda blir efterhand modigare. När vi ligger i hängmattan kommer de riktigt nära men är hela tiden i rörelse. Snabbt, snabbt snabbt pilar de förbi, helt omöjliga att hinna fotografera. I djungeln ser vi först hur löven rör sig, hur det prasslar och sedan ser vi ekorren. Först en och sedan alltid flera.
Det prasslar av andra saker i djungeln också. Vi kan inte gå många meter utan att det rasslar till i vegetationen och en Varanödla sticker iväg. De vi ser varierar i storlek från någon decimeter till nästan två meter. De stora är enormt snabba när de sätter fart, springer lätt förbi (eller i kapp) en människa, de simmar fort, klättrar i träd (de mindre exemplaren) och kan hoppa någon meter upp i luften. I mina ögon ser de ut som en korsning mellan krokodil och orm. De har en lång delad tunga som de luktar med, kraftiga klor och tänder och de äter byten lika stora som de själva. Alla locals säger att de är ofarliga, att det värsta som kan hända är att de springer fram och slår till dig med svansen.Vi känner oss väl inte helt lugna med informationen.
Kajsa har blivit patologiskt fixerad vid dessa ödlor, hon är rädd för de stora men försöker ändå komma så nära som möjligt för att fotografera.
Det känns behagligare med våra vanliga Geckoödlor runt hyddan, små och söta, det passar bra för oss turister. Geckoödlorna tror att deras kamouflage fungerar även i något modernare hyddor av trä och sitter därför orädda kvar fast vi rör oss alldeles intill. Vi tycker om dom, de har söta små rosa tungor inte ormtungor och på kvällen kan vi ligga i hängmattan och titta på när de fångar myggor och flugor. Och så låter de, högt och ljudligt, ge-cko, ge-cko, olika färger har de också, en del är nästan genomskinliga. Varje natt somnar vi till deras konsert och varje morgon vaknar vi till fågelsång.
”Vita indianer som räddar världen”
Kramar Pée Kajsa
