whiteindians

Kinesen och skorpionerna

Vi kan inte låta bli, vi måste bara berätta en till historia om vår guide i Georgetown, den 70-åriga kinesen med den olydiga tungan

Kinesen (vi kallar honom så om det känns okej, han hette John Kooh. Kooh är en av de största klanerna i Georgetown, över 5000 personer, och mäktig. Vår lilla vän tillhörde dock inte gräddan i klanen )han  hade arbetat som lärare och även då som guide.

Nåväl han körde oss för en billig penning runt hela ön och berättade en massa spännande saker och vi frågade på.

Bla berättade han att han suttit i fängelse en kortare tid och fått böta en ansenlig summa pengar för att han varit ensam med en muslimsk flicka i sin bil på en något avskild plats.

Efter någon timmes körning med avbrott för promenader på intressanta platser hamnade vi på något som hette ”The Butterfly Farm”, grundat av en fanatisk fjärilsentusiast som månade om Penangs fjärilsbestånd. Han hade börjat med två tomma händer och några fjärilar i ett gammalt skjul och nu skapat detta fantastiska turistmål som inte bara innehöll fjärilar utan också insekter, ödlor, blommor, sköldpaddor, ett litet museum, videorum och skorpioner.

Redan när vi svängde in framför byggnaden som dväljde fjärilar mm märktes en förändring hos kinesen. Han började andas snabbare och verkade något agiterad.

Väl inne började han med att mitt under en tecknad förbudsskylt som klart visade att man absolut inte fick lyfta fjärilarna i vingarna göra exakt detta. Tog fjärilar i vingarna och satte dom på oss, på axlar och på bröstet. ”Take photo” sa han, ”take photo”.

Helt plötsligt började han också guida andra människor som var därinne och satte även fjärilar på dom. Samtidigt hyssjade han och sa ”can´t let the staff see, can´t let the staff see”.

När han tog upp en tre decimeter lång larv och satte på en liten pojkes arm så pojken blev livrädd och började gråta började vi tycka att det var pinsamt och försökte låtsas att det inte var vår guide.

Till sist hade kinesen ett stort följe, japaner, amerikanare, engelsmän och malajer (och vi) som storögt och något chockat tittade på när han bröt mot alla regler och bollade med fjärilar, larver ödlor och vandrande pinnar.

Slutligen höjde han sina händer och sa:

”Follow me, but careful, can´t let the staff see”

Vi gick alla in I skorpionrummet, stannade framför skorpionernas plexiglasbur.  Kinesen rullade ihop en tidning och sa:

”Don´t try this at home, not many people can do this, I´ve been trained”

Så började han vispa runt med den ihoprullade tidningen bland skorpionerna så de flög åt alla håll och kanter och nästan flög ut från buren, ut på oss åskådare.

Vi visste inte vad vi skulle göra, skulle vi ingripa eller?

”Now they are agitated”, sa kinesen, ”look carefully now”

Han sträckte ner ena handen I buren och ryckte snabbt upp en skorpion. Han tog den i stjärten och viftade runt med den i ansiktet på oss åskådare. Medan han viftade och skorpionen sprattlade vilt berättade han att han sökt jobb som guide där några år tidigare och fått gå en utbildning i ”skorpionhantering” men löneförhandlingen hade skurit sig, som han sa” skorpionhantering är farligt jag ville ha rejält betalt,” han avslutade sin berättelse med ett vansinnigt skratt samtidigt som skorpionen lyckades svänga runt och nypa honom i handen så han tappade den. Som tur var ner i buren.

Vårt besök avslutades med att han förde oss genom en dörr som det stod ”Staff only” på och till sist, till vår lättnad, ut på parkeringsplatsen.

Stämningen var inte helt otvungen till en början men efter några minuter i bilen blev han vår gamle kines igen, den lugna, trevliga engelska läraren.

Kramar peekajsa