Perhentian Islands
Vita Indianer som Räddar Världen
Från Georgetown till Perhentian Islands .
Vi ska lämna Georgetown och tar farväl genom att äta indisk mat..
Bananblad, en slev ris, tre olika röror och så den tredelade (stora) tillbringaren i metall med tre olika sorters dhall, ett litet bröd att sleva med också. Vi äter med fingrarna men fuskar lite med en sked ibland, dricker salt lassie till.
Promenerar genom Chinatown mot Komtar den stora gallerian, (döpt efter en tidigare minister) där busstationen ligger, passerar ett antal kinesiska tempel på vägen, vi börjar förstå lite av den kinesiska mytologin nu, eller snarare inser att det går att ställa upp vem som helst på altaret, jag tror både Tor och Oden skulle platsa bra.
Intressant också att de inte hymlar med att de går till templet för at bli rika och få tur i livet, just det här med pengar är viktigt, det syns också tydligt på figurerna , tex den kinesiska tjocka, glada Buddhan, varför är han glad? Jo kolla in pengapåsen han har bredvid sig.
Köper våra biljetter, först till Kuala Besut och sen båt över till Pulau Kecil. Vi bokar också in en taxi som kan hämta oss på hotellet på kvällen. Skönt.
Bussen går 22.00 och resan är helt okej, inga stötdämpare på bussen men den stannar tre gånger för toa och mat.
Framme sju på morgonen i Kuala Besut och vi är nu på östra sidan av Malaysia, fundamentalistsidan, vi skrev ju förut att Islamsk lag gäller lokalt, rättelse, den gäller i hela Malaysia men tillämpas lite olika, där vi är nu är det strikt tillämpning.
Vi äter frukost på ett litet ställe, kaffe, ägg och böneutrop. Allt är mysigt, det är alltid så skönt med frukost, och kanske då särskilt i en liten by som denna med tuppar och spännande ljud och dofter, båda trötta efter resan, men just nu behagligt trötta, kanske till och med lite speedade.
Vädret lite blåsigt och molnigt, snart ska vi åka båt….
Det börjar blåsa mer och mer monsunen är inte riktigt över här, ser hyfsat lugnt ut vid hamnen men en lång stenpir håller tillbaka vågorna.
Alla som ska åka med den lilla plastbåten, fyra meter lång ca, med två kraftiga Mercurymotorer längst bak, får svarta sopsäckar för att skydda bagage från vattenstänk.
Allt blir värre än vi kunnat drömma om. När vi rundar stenpiren och kommer ut på öppet vatten slår vågorna över oss, båten kastas gång på gång upp i luften och landar brutalt på vattnet. Vågorna är över fem meter höga, jag är säker på att vi kommer att dö, är fruktansvärt rädd.
Resan tar en timme, åtta vuxna människor sitter likbleka med spända läppar under hela resan. Det är det värsta jag varit med om och jag börjar redan fundera på återresan . Tror vi får stanna kvar för evigt, tänker inte gå igenom detta en gång till…
Kramar KajsaPee
