whiteindians

”Hope of Lipe Church”

När jag går i mosken är jag muslim, i buddhist templet, buddist och i kyrkan kristen. Det blir bättre så. En religionens Gunther Wallraff. Om du säger att du delar tron blir bemötandet ett annat, du kommer närmare sanningen och för mig är det ingen lögn. När jag står där i den religiösa möteslokalen så anammar jag den tro och den Gud som råkar tillbedjas just där. Det fungerar alltid. Kriterierna och själva strukturen runt religiösa möten, gudstjänster fungerar för nästan alla människor om du tillåter dig att ta del och bli en del av det som sker. Enda undantaget är kanske Svenska kyrkan där extasen  oftast lyser med sin frånvaro.

Men här i ”Hope of Lipe Church” står jag upp med armarna sträckta mot taket, gungar med i rytmen från femmannabandet som står på den lilla scenen, förstår ingenting av det kören, sångerskan och församlingen sjunger för allt är på thai, utom då amen och ett halleluja då och då, men känner ändå en svindlande lyckokänsla, en värme och en gemenskap. Jag är del av någonting, jag tar del av någonting men i stället för att kalla det för glädjen i rytmen, sången, dansen, glädjen att vara tillsammans med glada människor som ler mot dig och utstrålar värme kallar vi det för Guds kärlek och påstår att det måste omgärdas av regler och en tro på något ickkemänskligt som styr våra liv.

Nåväl, jag dansar runt och diggar glädjen och engagemanget hos de på scenen, en tjej som spelar gitarr och sjunger och är otroligt karismatisk på ett väldigt charmigt tillbakahållet sätt. Tre körtjejer som hoppar och skuttar runt och pekar med fingret mot himlen (Gud?) och skrattar, skrattar, en sammanbiten manlig trummis som kanske uppfyller en gammal pojkdröm när han nu sitter och rockar loss inför ett fyrtiotal begeistrade personer, varav sex barn i ålder fyra veckor till sju år, tre hundvalpar och en vuxen hund.

Kyrkolokalen är rektangulär och helt öppen på något sätt. Glaslösa fönster på långsidorna, dammiga bjälkar i taket som håller uppe plåttaket, något som liknar juldekorationer hänger från bjälkarna, på den lilla scenen ståt två stora lådor som ser ut som julklappar med uppskuret hål, springa på ovansidan, bredvid varandra. Jag tror att den ena är för lappar med önskan om förböns motiv och den andra för kollekt. Ett trumset i hörnet, mikrofonstativ och mikrofoner och en gitarr (elektrisk) stående på ett gitarrställ.

Bandet lirar på och jag hänger med i skriken och handklappningarna, sluter ögonen och känner, den antagligen urgamla, glädjen över att lämna över, ge sig hän, sväva runt i kärlek eller vad det nu är för nåt. Tillhörighet är väl antagligen en viktig ingrediens också. Finns det något skönare än att vara del i något varmt och kärleksfullt.

Bandet och vi andra körde väl en fem sex låtar och sedan klev medlemmar i församlingen upp på scen för att vittna. Det blev fyra olika vittnesmål (om Guds storhet gissar jag) men vittnesmålen framkallade många och långa skratt från församlingen och även spontana utrop av Halleluja och Amen.

Sedan skedde något som jag inte riktigt förstod, eventuellt någon form av nattvard. På en bricka bars vita ytterst små koppar runt, mindre än äggkoppar och delades ut till församlingen. Jag fick ingen.

Efter detta klev en kvinna upp på scenen, greppade mikrofonen och ropade (detta är min egen tolkning eftersom allt skedde på thai) ”vill ni höra Elena!”

Församlingen: ”Jaaa, och Halleluja”

-Vill ni höra Elena!

- Jaaa, Halleluja.

Sedan blev det handklapp och rop, kanske ” vi vill se Elena på scenen, vi vill se Elena på scenen!”

Och så klev hon upp. Elena. En underbart vacker thailändsk kvinna, i kort kjol, färgglad blus, klirrande armband och en Bibel under armen. Församlingens pastor. Elena. Jag pratade med henne efter mötet och hon var en väldigt varm och intagande person. Och vacker. Det visade sig också att det var hennes bror som spelade trummor. Han var en före detta alkoholist, rumlare och kvinnokarl men nu alltså pålitlig batterist i kyrkans varma hägn. Fascinerande, jag tyckte att han liknade någon där han satt bakom trumsetet men nu när jag hörde hans bakgrund och även bytte några ord med honom efteråt så kom jag på vem han liknade, Keith Moon gamla The Who trummisen som drunknade i swimmingpoolen.

Det närmar sig slutet. Vi ställer oss i en stor ring och tar varandra i handen. Gungar lite fram och tillbaka och sjunger en sång om någonting. Släpper händerna och går till våra stolar. Vi önskar varandra Guds frid, i Sverige kramar du om din närmaste granne eller tar i hand men här gör du wai-hälsning  till alla och ler.Pastor Elena säger några avslutande ord och jag blir omnämnd, ”farangen” och alla tittar på mig och ler och applåderar.

Går ut i den strålande solen, ut till tuppar, ankor, ruckliga byggnader och sophögar. Ytterligare stärkt i min förvissning om att det inte finns någon Gud men att värme och gemenskap mellan människor är förbannat trevligt. Och, jag lovar, jag ska återkomma till ämnet Guds existens (om nu någon är intresserad). Kommentar till parentesen, även om allt är ointresse kommer jag att göra det för min egen skull, ni vet, det är jävligt jobbigt att Gud inte finns.