whiteindians

”Hundar pratar inte om buddhism – men de gråter när de blir slagna.”

Vi är från hela världen. Trettiofem deltagare och fem lärare. Ålder, tjugo den yngsta och femtioett den äldsta (jag), genomsnittsålder är väl sisådär tjugonio, trettio. Ett tiotal är utbildade yogalärare, mer än hälften har flera massageutbildningar bakom sig. De allra flesta har varit i Indien åtminstone några gånger. Alla har erfarenhet av Vippassanna, insiktsmeditation.

Vi sitter i en stor cirkel på en bambuplattform med bambutak, fem meter ovanför marken och med utsikt över de branta bergen, blånande ett stenkast från oss. Små människor rör sig på sluttningarna där odlingar bedrivs. Det är magiskt.

Vi sitter i cirkeln med handflatorna vända uppåt på knäna, ögonen slutna, tummen mot pekfingret och sjunger tillsammans ”Ohm Mani Padhme Hum”. Vi upprepar mantrat gång på gång. Sista gången nynnar alla bara…

På väg mot vår lilla matsal passerar jag en hund. Hela bakhuvudet, nacken och halva ryggen är en pälslös sårskorpa, den blöder från halsen och nosen men kan ändå inte, självklart, låta bli att klia sig. Den är fruktansvärt mager och i gryningsljuset skimrar dess kropp silvrigt, spöklikt onaturligt. Jag ser den i ögonen och ser dess själ bakom varskorporna.

Vi mediterar klockan fem på morgonen, en bit upp på en kulle strax utanför byn. Ansiktena vända mot den sol som strax skall gå upp. Till en början snurrar tankar runt i huvudet men efter ett tag infaller stillheten. Du bara sitter. Sitter tills du hör de fyra vackra tonerna från meditationsklockan. Du öppnar ögonen och ser och känner solen, känner din kropp och känner lugn.

Hundarna är så fruktansvärt magra att det svårt att stänga dom ute. I köket står en komposthink, kanske 50 liter stor på golvet. Där ska matrester hamna så att grisarna kan få mat. En grind ska hållas stängd så att hundarna inte kommer in men grindens spjälor har ett mellanrum på en decimeter och de utsvultna hundarna (speciellt valparna) kan tränga sig in och försöka få i sig lite ris och bananskal.

En hund har tagit sig in och försöker desperat tugga i sig rester så fort det bara går. En Lahu-kvinna ser honom från köket och kommer ut med en bambustav och börjar slå hunden samtidigt som hon skriker ”Uss, uss”. Hunden flyr in i ett hörn, försöker komma ut, försöker  göra som människan vill, lämna köket och komposthinken men hindras effektivt av kvinnan som bara fortsätter att slå. Hunden hukar sig och kvider. Den är så undernärd så det är svårt att bedöma dess ålder men knappast mer än sex månader.

Allt ser så levande ut. Överallt ser du grisar som springer runt. Några fåtal stora, fullvuxna men de allra flesta små, de minsta en decimeter bara och helt betagande söta. De har ett underbart liv tills de slutar som en måltid och det känns helt okej. Grisarna matas två gånger om dagen och överallt ser vi deras glada ansikten och viftande svansar. Höns och kycklingar dräller det också av och det känns fantastiskt med den frihet djuren åtnjuter.

En valp, två månader kanske och bara skinn och ben har inte kunnat låta bli att försöka leka med en kyckling. Den springer ifatt den och tar upp den i munnen men släpper den nästan omedelbart. Men det räcker. Från ett hus kommer en kvinna utspringande.Hon slår valpen med en kvast, inte en gång, inte tre utan tio kanske femton gånger. Valpen dör inte.

Vår lärare pratar om ”love and compassion”, vi måste förmedla den energin när vi masserar. Det är det viktigaste. Att göra det goda att inte skapa lidande att känna kärlek och inte skada. Buddhismens principer. Alla i gruppen är insatta i buddhismen och dess tankar om människan och världen. Jag tror det åtminstone. Många ber innan de äter. Våra lärare säger att vi är gäster, att det är Lahu-folkets kultur, att vi inte kan göra något, att vi kan meditera och kanske inse att vi egentligen blir upprörda över något annat än hundarna, att det är våra reaktioner som skapar problem. Vi i gruppen är goda, tänkande, kännande människor, våra lärare är goda, tänkande, kännande människor.

. En hund är konstant fastkedjad vid ett hus. Den kan knappt röra sig. Jag ser den aldrig få mat eller vatten. Den har stora liggsår och på nätterna brukar den yla i vånda och desperation.

Det är kväll. En motorcykel kommer körande, hunden börjar skälla. Lahu-mannen som kör bromsar in och kliver av motorcykeln. Han plockar upp en bambustav som ligger på marken, en och en halv meter lång och sju, åtta centimeter tjock. Hunden har tystnat och krupit ihop till en båge, darrar, skälver. Mannen börjar systematiskt misshandla hunden med staven. Han slår över ryggraden, på huvudet, benen. Överallt.

Vi mediterar igen. Vi ska meditera över reaktioner. Varför vi reagerar. Och det negativa i att låta känslor styra oss. Att ingen kan veta vem som är offret så att vid ett ingripande kan det bli fel. Det kanske är förövaren som far mest illa. Och då, då har vi gjort mer skada än nytta. Vi måste ha ett större perspektiv, inte vara känslostyrda

En i vår grupp tar ut en valp från köket. Han bär ut den och slår den upprepade gånger med handen.

Vi i gruppen som reagerar är orsaken till problemet. Det är vi som bär skuld. Det är en synd att synliggöra. Det blir ju lite tråkigt liksom…jag menar när allt är så fantastiskt…

Jag hör hundarna 24 timmar om dygnet. Hur de skriker, gnäller, morrar, skäller. Utsvultna hundar slåss om ris och fiskben. De dricker från toaletterna som är fulla med urin och avföring. De existerar inte, ingen bryr sig om dom, de svälter långsamt ihjäl samtidigt som det hela tiden föds nya valpar.

Vi mediterar, gör yoga och lär oss massage …och det viktigaste är ”love and compassion”.

Jag hör hundarna 24 timmar om dygnet. Hur de skriker, gnäller morrar skäller. Jag hör hundarna 24 timmar om dygnet.