"Lovina beach - skymning"
”Lovina Beach. Skymning.”
Vi vandrar utefter Lovinas strand. Om det finns någon strand som kan kallas icke turistanpassad så måste det vara denna. Här är det fortfarande ”locals” som använder stranden och bestämmer dess utseende. På gott och ont i en europés ögon. Sanden är svart, vulkanisk, nästan lite stenig. De balinesiska, mycket speciella fiskebåtarna ligger uppdragna på land och stjäl yta från solande och badsugna turister. Båtarna är mycket smala, ser ut som en stock som holkats ur med ungefär 40 centimeters bredd så balineserna står upp i båten. Båten/kanoten får balans genom en katamaranliknande konstruktion med en balanserande, smal stock vid sidan av själva båten. Den svarta sanden ger också havet ett mörkt utseende och om det då också är lite molnigt ser det icke speciellt paradisiskt ut. Några floder rinner ut i havet från bergen runt om Lovina och eftersom folket i bergsbyarna använder floden både som toalett och soptipp så kan det, speciellt vid kraftiga regn se riktigt skräpigt ut vid strandkanten. Framåt skymningen har dock alltid skräpet som genom ett trollslag försvunnit. Är det inte fantastiskt?
Men, havet är stort och det är ändock inte industriavfall, inte just här.
”Locals” badar dock oavsett hur havet ser ut. Tidiga morgnar och i skymningen fylls havet med balinesiska familjer, barn, ungdomar, vuxna som leker i havet, och tack Gode Gud för det, använder den enda rikedom de besitter, havet och naturens skönhet, för att förgylla sin tillvaro.
Just den här kvällen när vi promenerar den långa vägen utefter stranden från vår by till den något större byn för att äta middag och träffa nyfunna vänner har precis en stor hinduistisk högtid gått av stapeln. Många i byn har åkt in till huvudorten och deltagit i ceremonierna men de som är kvar har under dagen iordningsställt offerpaket och blomgirlander. Utefter hela stranden ser vi spår av dagens festligheter och religiösa ceremonier. Ett otal hundar glufsar glatt i sig den offrade maten som ligger i vackra palmbladspaket på stranden, sida vid sida med blomsterarrangemang, utbrunna rökelsestickor och stearinljus. Himlen är vackert solnedgångsfärgad och i havet syns mörka skuggor som när vi kommer närmare förvandlas till levande, glada människor av kött och blod. Människor som leker. I havet och på stranden. Människor som leker och skrattar och umgås. Män, kvinnor och barn tillsammans i vattnet, njuter av det enda som är riktigt gratis (än så länge) det varma, mjuka havet. Och på stranden fotboll. Den riktiga glädjens fotboll, där det bara är skrattet och drömmen som för ögonblicket lever.
Fattigdomen känns som en värk i magen här. Inte den totala, apatiska fattigdomen där människor får näringsbrist och konkret dör av svält utan den som ger konstant oro. Den när du önskar dina barn en annan tillvaro än du själv fick, när du önskar att de ska kunna gå i skola och fattigdomen handlar om att, okej två mål mat om dagen får vi ihop. Och tak över huvudet. Men avgiften för skola? 50000 indonesiska dollar i månaden (ca 50 skr) och du har 5 barn. Och sen skolböcker.
Men nu leker alla. Och skrattar. Och jag känner en sådan ofantlig beundran för dessa människor som orkar göra det de gör och min beundran handlar framförallt om deras förmåga att leka och njuta. För det är ingen chimär, jag romantiserar inte fattigdomen, jag ser en del av fattigdomen som gör mig stum av beundran och darrig av sorg. Här ser jag lycka! Det är sant. Jag ser det med egna ögon. Jag ser det parallellt med ofantligt slit, fruktansvärd oro, enormt små möjligheter att styra sin egen tillvaro och sina egna liv.
Vi pratar med Apple, en nyvunnen vän här i norra Bali. En fantastisk människa som du bara tycker så mycket om och känner sån värme och förtroende för. Apple hyr en mycket liten restaurang ”Apple Warang”. (små ställen kallas warang på Bali) Han, hans gravida hustru och ytterligare en kvinna (också gravid) jobbar där.
Apples mamma blev med barn utan att vara gift och födde Apple som ensamstående mamma. När Apple var två år gammal träffade hans mamma en man som var villig att gifta sig med henne. På villkor att hon gjorde sig av med barnet. Applet lämnades på trappan till ett barnhem i Denpasar. Han var på barnhemmet till elva års ålder då han rymde därifrån och blev ”Beach Boy” i Kuta (sålde frukt och dylikt till turister på stranden), sov utomhus, ensam, utsatt, hungrig. När han var nitton fick han jobb på ett hotell där han träffade sin fru. De gifte sig av kärlek, ja faktiskt, de gifte sig av kärlek!
Apple berättar att när han bodde på barnhemmet var de 90 barn som bodde där. Det var hårt. Ofta räckte maten inte men Apple säger att de inte fick stryk. Han berättar att barnhemmet levde på donationer. Av pengarna som kom in tog föreståndaren hälften och resten gick till barnen. Apple säger att: ”Ni har det så bra i Sverige för ni har en bra regering. Den är inte korrumperad”
Jag baxnar, Reinfeldt, bra? Och känner samtidigt hur perspektivens tak brakar ihop ovanför mig. Det är sant. Reinfeldt skulle vara en Che Guevara här i Indonesien. Apple berättar om politiker och politiska system i Indonesien. Att det inte finns några ideologier direkt, inget liberalt eller konservativt parti. Eller Gud bevare – socialistiskt. Politiker har stora förmögenheter innan de ger sig in i politiken (vilket är nödvändigt för att vinna val, köpa röster) och när de lämnar politiken är den mångdubblad. De vinner val genom kampanjer men bedriver, enligt Apple, inget politiskt arbete. Självklart måste de också hålla sig väl med religionen i detta världens största islamska statsbildning. Apple säger att den nuvarande presidenten sitter i TV och säger att skolan är fri och gratis i Indonesien men han ljuger säger Apple. ”Varför måste jag betala pengar varje månad för mina barn i så fall?” Apple har tre barn, det fjärde på väg. Äldsta barnet tolv år gammalt. Apple tycker inte om Malaysia (vi berättar att vi ska möta vår dotter och barnbarn där). Han säger att terrorismen som skapat sådana problem på Bali kommer därifrån.
Apple pratar om fotboll. Frågar om jag gillar fotboll. Han säger att det är bra med fotboll, du behöver inga pengar, alla kan spela. Tidigare hade Bali ett fotbollslag säger han, ”men det gick i konkurs” inga pengar och uteslöts från den inhemska ligan. Synd säger Apple men alla spelar ändå, vi behöver väl inget eget lag här.
När vi vandrar hemåt är det mörkt men vi väljer strandvägen ändå. Här är inget turistområde så det enda belysningen lyser med är sin frånvaro. Människor rör sig dock i mörkret. Vi träffar en kvinna som säljer underbart vackra saronger och sjalar. Hon själv är också undrbart vacker. Hon berättar att hon har fem barn, alla döttrar. Även hon pratar om skolan, om avgiften och skolböcker. Om en strävan att hjälpa sina barn. Jag undrar när ordet skolk kommer att komma in i deras glosbok. Varför är världen så här? Kan inte saker jämkas ihop så att det kan bli bra för alla? För vem är det bra nu egentligen?
Vi tittar på hennes tyger, sjalar och saronger fast vi bestämt oss för att vi inte kan köpa något eftersom vi ska resa så länge och inte kan bära runt på en massa saker. Men det är så klart svårt eftersom det är en slags hjälp till självhjälp att handla. Här tigger inte människor de försöker och försöker få sin utkomst genom arbete. Vi köper två saronger. Lite dyra tycker vi fast vi prutar (hur fan kan man tappa perspektivet så?), vi har inte jämna pengar och kvinnan har inte växel så hon säger att hon kan komma förbi oss senare på kvällen med växel. Vi säger tack och talar om var vi bor.
Vi vaknar nästa morgon och kvinnan har inte kommit. Okej, tänker vi, lite tråkigt känns det men så kan det väl vara. Vi ska åka bil med Apple till Denpasar och flygplatsen för att flyga till Kuala Lumpur och möta Nadja och Tistou. Denpasar ligger i sydöstra Bali så det är en lång färd (vi är längst upp i norr). När vi är klara att bege oss knackar det på dörren. Det är kvinnan från kvällen innan, hon som vi köpte sjalar och saronger av. Hon förklarar att hon var där i går kväll men inte hittade var vi bodde. Hon ger oss växeln tillbaks.
Hon är så jävla vacker att jag vill gifta mig med henne.
