Miljömedvetna turister
Miljömedvetna turister.
Vi har bott på Perhentian Islands i fyra dagar nu, i vår vackra hydda högt upp i djungeln. Vi ser oss om i hyddan, en säng en fläkt, två fönster, dörren, ett litet badrum med toalett och dusch.
Och så där, i ett hörn, sexton tomma 1 och ½ liters plastflaskor, vattenflaskor. Sexton stycken, två personer fyra dar. Hur många turister kommer hit på ett år? Tankeleken med siffror, plastflaskor och turister blir skrämmande. Minst tre liter ska man få i sig när det är så varmt som det är här. Alla platser med turism och varmt klimat dignar under plastflaske helvetet. Jag minns Grekland när jag var där för första gången för över 30 år sedan, en underbart vacker dalgång och sen, på andra sidan, en ravin fullständigt belamrad med plastflaskor, eller på vandring i bergen, plastflaskor instoppade i buskage eller i bergsskrevor. Det finns ingen ekonomi i att tillvarata plastflaskor, inget fungerande pantsystem så lösningen överallt är den för människan, sedan stenåldern klassiska. Bränn skiten!
Runtom i världen, speciellt på öar som självfallet är extra utsatta, syns den svarta röken från plastflaske berg som brinner, den stickande röken, lukten som sprider sig över paradisen, turisterna som inte dricker kranvatten, priserna på vattenflaskorna som kan bli skrattretande på vissa öar, pengarna som självklart tjänas. ”Om du bara säljer Nestlé så får du ett gratis kylskåp” och så finns det bara Nestlé att tillgå. Vems jord är det? Vems vatten dricker vi? Vems plånbok fyller vi?
Tillbaks till Perhentian, vi beslutar oss för att åtminstone göra ett försök, åtminstone fråga och undersöka. Vi tar en tom vattenflaska och börjar vandra runt på ön, stannar till i de få affärer som finns men även restaurangerna och frågar efter refill. Resultatet är nedslående, eller hoppfullt, allt beroende på hur positiv tolkning man vill ge till företeelser. Det finns refill!
Ett ställe kör stenhårt och kompromisslöst med refill och informerar alla gäster om möjligheten och är tveksamma till att ens sälja ”nya” vattenflaskor, där informeras vi också om det embryo till miljöarbete som pågår på ön, om försöken att rädda koraller, att värna sköldpaddor att få fram en medvetenhet att det krävs långsiktighet för att turismen skall kunna vara en inkomstkälla och en möjlighet till ett bättre liv för öborna i gemen.
Men, det är det enda stället vi hittar, de flesta har inte ens hört talas om möjligheten, ett ställe har refill men har för tillfället slut på de stora refilldunkarna, vi säger till alla att ”det är ju jättebra med refill, ni slipper allt jobb med ta att vara på soporna”. Mottagandet är ljumt, så klart, det är inte svårt att förstå, det här är på landet, människor är vana vid att naturen och havet sväljer allt, det har de alltid gjort, djungeln är så stor, havet är oändligt, det kan aldrig ta slut, aldrig ta stopp.
Åk ut på den svenska landsbygden och titta på sophanteringen där, hur många rostande traktorer, plogar, harvar, bildäck, skrotbilar, diskmaskiner med mera med mera står och rostar i naturen, det fungerar ju. Vilket det alltid gör tills den dag turister väller in och ökar befolkningsantalet från trehundra till trehundratusen och om det dessutom är en ö…
Och plastflaskor är såklart inte enda problemet. Perhentian Islands lyder under Sharia lagar så försäljning av alkohol är förbjudet men törstiga turister ger pengar så spritsmugglingen från framförallt Thailand gör sugna ryssar, finnar, svenskar och alla andra nationaliteter glada men genererar också nya berg av ej brännbara thailändska whiskyflaskor i glas som, såklart, ej kan återvinnas eftersom de är olagliga från början och därför får begravas i utkanten av djungeln.
Finns det överhuvudtaget en fungerande turism?
Kanske är det så att för att utforska världen, se andra länder andra kulturer måste det införas ett system av utbytesturism, minst ett halvår, byt liv med en indier, en thailändare eller vem fan det än är, eller om det känns för avancerat, bygg, surrogat länder hemma i Sverige, med klimatet, billiga spriten och billig shopping eller vad nu turister lockas av, och icke att förglömma, problemet med originalitetsjäktet, sökandet efter det orörda, det som jag är en av få att uppleva, först att se den här stranden, den här urbefolkningen, att komma dit där inga turister varit, att uppleva det riktiga. Och vad är det? Skansen? Gotland? Sareks nationalpark?
Turism är turism att resa är att resa och i resandet är målet oväsentligt,
Det kan vara Sollentuna, New York eller Norrköping. Resan är inte upplevelsen, upplevelsen skapas i det som sker, människorna du möter, husen du ser, skogen, fåglar allt allt. Rotsunda torg är fan så exotiskt, ni vet, resan tar form i resenärens ögon, turismen mallas i en fyrfärgsbroschyr men självklart är inget mera värt än det andra, du bestämmer, du bestämmer vilka avtryck du lämnar, i skogen, i havet hos kyparen, hos affärsinnehavaren där du prutar ned priset till det absurda för ett hantverk och sen betalar tre gånger beloppet för en whiskygrogg…
Vi tröstar oss med en positiv upptäckt på Perhentian Islands. Det finns återvinning av metallskrot. En tidig morgon stävar en mycket ålderstigen båt med två mycket åldersstigna män i mot Coral Bay. De gamla männen, minst 80 år, börjar kånka ut gamla kylskåp, tvättmaskiner ja allt möjligt gammalt metallskrot till sin båt.
Vi pratar med Mr Feizal ägaren till resorten där vi bor och han förklarar att gubbarna köper metallskrot för 4 kr kilot och fraktar det till en återvinnings station på fastlandet där de säljer det med viss förtjänst. Det går att få saker att fungera!
Men funderingarna kvarstår så klart. Vem får plats på jorden? Vem styr utvecklingen? Måste den enes glädje bli den andres sorg? Vem ska serva vem?
