"Countrymusik"
”Tang City Food Court”
Mannen som serverar öl (och iskaffe) på ”Tang City Food Court” i Chinatown, Kuala Lumpur är en kines, i 60-årsåldern och mycket propert klädd. Han har en välstruken kortärmad skjorta, mörkblå knälånga shorts som hålls på plats högt uppe i midjan (ca 1 dm ovanför naveln) med ett svart läderskärp och, jag skojar inte, ett par guldfärgade, högskaftade adidasskor…stylish minst sagt!
Servicen är helt fantstisk! Jag köper min öl över disk men får flaska och glas framburet till mitt bord där mannen i guldskorna öppnar flaskan och fyller mitt glas.
Två minuter senare kommer en kvinna med en ishink som hon ställer på mitt bord och placerar min ölflaska däruti.
Ytterligare fem minuter senare kommer en ung man, lyfter upp min flaska och fyller på mitt glas.
Jag och de nitton övriga gästerna, alla kineser, alla män, åtnjuter samma höga servicenivå.
Sexton fläktar surrar i taket, klockan är 22.00 och temperaturen, enligt mitt tycke, ytterst behaglig.
Bara några meter från mitt bord, på gatan utanför restaurangen pågår kommersen för fullt och en strid ström av människor passerar.
Här inne är det lugnt, engelsk division 2 fotboll på teven, engelska kommentatorer. Det är helt fantastiskt hur kunniga och pålitliga engelska fotbollskommentatorer låter. De kan sin sak. Jag skulle kunna lägga mitt liv i deras händer, så är känslan, så förtroendeingivande låter de.
Maten då? Lite sent för mat vid denna tid. Några matstånd är öppna men de flesta har bommat för någon timme sedan.
Annars serveras här en mångfacetterad asiatisk matmix. Korean Food, Myanmar famous salads, Chinese Food, Claypot chicken, Economy Rice, Roasted Duck, Chicken Rice. Vad som fortfarande serveras är olika former av Noodle Soup.
Efter halva ölen observerar jag ytterligare några detaljer hos servitören med guldskorna. Dels att han även har ett guldspänne på sin livrem samt att han är otroligt lik Ernst Hugo Järegård!
Och nu är det halvtidspaus i matchen och Ernst Hugo stänger av teven och sätter på en cd-skiva. Ut från högtalarna strömmar riktigt smörig country, låten som spelas är ”You Picked a Fine Time To Leave Me Lucille”.
Är inte världen fantastisk?
”You Picked a Fine Time To Leave Me Lucille”, här, I Malaysia I Chinatown. Countrymusiken uppfyller nummet och jag och kineserna börjar nicka med huvudet I takt med musiken, vi ler inåtvänt, ett manligt, musikaliskt brödraskap mellan ett tjog kineser och en liten europé…
Prova! Ladda hem låten, sätt dig I soffan, blunda och låtsas att du sitter sent på kvällen med nitton kineser I Kuala Lumpur I 32 graders värme och lyssnar på “You Picked a Fine Time To leave Me Lucille”.
Vad känner du? Hur känner du? Blir världen stor eller liten? Blir du glad eller ledsen?
Underliga tankar far genom mitt huvud. Jag ser på människorna runt omkring mig, vet att de jobbat sedan tidigt i morse, en del har antagligen tjänat rätt bra med pengar under dagen också, jag funderar på vad kineser gör när de kommer hem på kvällen, om de kramar sin fru och sina barn, vad de pratar om, vad de vill köpa för sina pengar.
Och nu lyssnar jag och alla kineser på ”Place of Glory”, vilket väl, om jag inte missminner mig, är en liten favorit sång bland ”rednecks” och ytterst konservativa element i USA.
Ernst Hugo ser trött ut och jag tittar på skylten på väggen. ”Don´t Spit” står det. Jag följer självklart uppmaningen, tar en klunk öl och tittar på andra halvlek i matchen som precis tar sin början.
