"Fotboll är bättre än religion"
”Fotboll är bättre än religion”
Överallt. Du ser det överallt. Fotbollsplanerna och människorna som leker med en boll. De kan nästan ha vilken form och skepnad som helst. Allt beror på vilka ytor och vilka material som finns tillgängliga. Och om planen är permanent eller används till något annat också (till exempel solplats för turister)
Målens utseende begränsas bara av fantasin, hopspikade av bambupinnar och fisknät, rejält tillyxade ädelträstolpar, två sandhögar eller två par skor. Ofta är ribba och nät rena lyxen. Underlaget kan vara sand, grus, frodigt gräs, frodigt oklippt högt gräs, stenhård torr, sprucken jord, asfalt, betong, ja vilken tillgänglig yta som helst kan tas i anspråk när det gäller världens mest demokratiska lek, världens mest spridda lek, fattigmanssporten som utövas över hela världen, överallt! Planerna delas ofta med diverse djur, höns, kor, grisar, hundar, katter.
Matchen i Lovina, Bali.
Planen är helt okej. Fina bambumål och lite gräs blandat med grus, sand och jord. Något hård, lite konstig studs och jag vill helst inte ramla i för hög fart.
Vid högra stolpen ligger en ko (hinduismens inflytande?) och mitt på planen spatserar några hönor. I skuggan av ett Boddhi träd ligger två hundar och en katt.
Det är bra fotboll. Snabbt spel, one-touch passningar och precisionen i passningarna är beundransvärd. Mycket kortpassningar utefter marken Men spelet är ändå varierat och då och då kommer en lång genomskärare med perfekt riktning. Spelarna har bländande teknik, fantastisk bollmottagning och snabbhet i hjärna och fötter.
Jag placerar mig som någon slags defensiv utpost framför målvakten, tänker mig lite som spelfördelare. Tänker att rutin, ålder och placeringsförmåga, disciplin och förmåga att läsa spelet ska kompensera bristande teknik och snabbhet.
Men…tempot är alldeles för högt. Eftersom jag måste titta upp innan jag slår iväg en passning hamnar jag gång på gång i tidsnöd och passningskvalitén blir lidande. Tröttheten sätter in och jag blir rundningsmärke. Det är tufft spel också. Alla sätter till ordentligt i närkamperna och efter tjugo minuter kliver jag av, sätter mig i skuggan och klappar hundarna.
Tittar på och bara njuter. Världen leker, åtminstone den som har penis och jag blir så berörd, så rörd av glädjen och leken att jag börjar gråta. Det är så vackert. Människor kan leka. I all sin jävla fattigdom och allt sitt jävla slit så leker de. Glädje och liv…och jag gråter och gråter för den förhoppning jag känner när jag ser detta, en förhoppning för världen för människorna för hundarna jag klappar, för kärlek och glädje, för enkelhet, för livet. För fotboll som är större än religion.
