"Norra Bali"
”Norra Bali – att vakna i ett tempel”
De små husen ser ut som tempel, du vaknar på morgonen och går ut till en tempelgård. Så otroligt vackert, sådan grönska, sådana blommor. En blommande mur inramar tempelgården. Och vad är då en blommande mur?
Vår blommande mur har liksom små utskott på sig och på dessa utskott kan tydligen blommor få fäste och sprida sin prakt.
Bakom den blommande muren reser sig ett Angkor Wat i miniatyr, allt är egentligen för fantastiskt att beskriva. Det är sådant här som, år senare, när bilder beskådas, fyller en med förundran, ”var jag verkligen där?” såg det verkligen ut så här?” ”varför upplevde jag det inte starkare när jag var där?”
Små rostbrunröda fåglar skuttar runt på muren, de har vita pingpong bolls huvuden och många har grässtrån i munnen där de flyger runt. Bobygge på gång?
Solen börjar titta fram efter nattens regn och luften ångar av värme. Blomprakten och grönskan är så magnifik att den inte går att ta till sig. Hur hantera detta?
Bli religiös?
Skriva poesi?
Ta fram kameran?
Vi tar fram kameran och då dyker också människorna upp. Vi som väl ofta inte ser ut eller beter oss som skapelsens krona men som ändå genererar ett intresse. Vi finns, vi lever, vi kämpar, vi svälter, vi är goda…Jag skriver inte att vi är onda för här på Bali träffar vi bara fattiga människor, inga politiker, inga högt uppsatta militärer, inga pengastinkande svin, bara hårt strävande människor som gör sitt bästa för att skapa sina liv och överleva. Otroligt fina människor, otroligt fina möten, jag tror aldrig jag har mött sådan öppenhet som här.
På vår lilla gata ligger butikerna tätt. Det som kallas för ett hål i väggen i Stockholm är som en Östermalmsvåning här. Det lilla utrymmet gör att affärsinnehavarna ofta måste springa emellan varandra för att hämta saker de inte har hos sig. Eller för att växla. Hm, är det verkligen sund kapitalistisk konkurrens?
Hela familjen (utom möjligen männen) är involverade i verksamheten. Vardagen är mitt i, barn gör läxor, spelar gitarr och leker medan affärerna görs upp. Det är nästan underbart och paradisiskt. Men bara nästan. Efter några dagar anar vi desperationen som finns under ytan. Köp någonting, köp så vi kan betala avgiften för barnens skola, köp så vi kan överleva ett tag till.
Turism är en sådan bräcklig industri. Så otroligt många små företag som är beroende av att det kommer 500 000 turister och inte bara 450 000. Hela familjers liv som står på spel. Det finns så klart inga marginaler. Men människorna…de är helt underbara. Vilket de tyvärr inte får betalt för.
Alla är dessutom sjuka i vår lilla by. Väldigt sjuka. Hosta och feber. Alla tar också i hand när de hälsar och presenterar sig med namn hela tiden. Så klart att vi också blir sjuka.
Balinesiska namn är väldigt lätta att lära sig. Barnen döps tydligen till ”den första”, ”den andra”, ” den tredje” och så vidare. Sedan får de välja ett namn själva när de blir större. De väljer ofta amerikanska namn verkar det som, typ, Bill, Jack, Joe, Sue, Jill och dylikt. Spännande.
Jag börjar gråta när jag tänker på Bali. Det är ytterligare en plats som jag inte vet vad jag ska göra av.
Var det vackert? Häftigt? Underbart? Sorgligt?
Ibland tänker jag att det var tur att jag inte tyckte maten var så god, jag hade inte orkat med alla känslor då för allt annat var helt för mycket!
