whiteindians

”Hundar pratar inte om buddhism – men de gråter när de blir slagna.”

Vi är från hela världen. Trettiofem deltagare och fem lärare. Ålder, tjugo den yngsta och femtioett den äldsta (jag), genomsnittsålder är väl sisådär tjugonio, trettio. Ett tiotal är utbildade yogalärare, mer än hälften har flera massageutbildningar bakom sig. De allra flesta har varit i Indien åtminstone några gånger. Alla har erfarenhet av Vippassanna, insiktsmeditation.

Vi sitter i en stor cirkel på en bambuplattform med bambutak, fem meter ovanför marken och med utsikt över de branta bergen, blånande ett stenkast från oss. Små människor rör sig på sluttningarna där odlingar bedrivs. Det är magiskt.

Vi sitter i cirkeln med handflatorna vända uppåt på knäna, ögonen slutna, tummen mot pekfingret och sjunger tillsammans ”Ohm Mani Padhme Hum”. Vi upprepar mantrat gång på gång. Sista gången nynnar alla bara…

På väg mot vår lilla matsal passerar jag en hund. Hela bakhuvudet, nacken och halva ryggen är en pälslös sårskorpa, den blöder från halsen och nosen men kan ändå inte, självklart, låta bli att klia sig. Den är fruktansvärt mager och i gryningsljuset skimrar dess kropp silvrigt, spöklikt onaturligt. Jag ser den i ögonen och ser dess själ bakom varskorporna.

Vi mediterar klockan fem på morgonen, en bit upp på en kulle strax utanför byn. Ansiktena vända mot den sol som strax skall gå upp. Till en början snurrar tankar runt i huvudet men efter ett tag infaller stillheten. Du bara sitter. Sitter tills du hör de fyra vackra tonerna från meditationsklockan. Du öppnar ögonen och ser och känner solen, känner din kropp och känner lugn.

Hundarna är så fruktansvärt magra att det svårt att stänga dom ute. I köket står en komposthink, kanske 50 liter stor på golvet. Där ska matrester hamna så att grisarna kan få mat. En grind ska hållas stängd så att hundarna inte kommer in men grindens spjälor har ett mellanrum på en decimeter och de utsvultna hundarna (speciellt valparna) kan tränga sig in och försöka få i sig lite ris och bananskal.

En hund har tagit sig in och försöker desperat tugga i sig rester så fort det bara går. En Lahu-kvinna ser honom från köket och kommer ut med en bambustav och börjar slå hunden samtidigt som hon skriker ”Uss, uss”. Hunden flyr in i ett hörn, försöker komma ut, försöker  göra som människan vill, lämna köket och komposthinken men hindras effektivt av kvinnan som bara fortsätter att slå. Hunden hukar sig och kvider. Den är så undernärd så det är svårt att bedöma dess ålder men knappast mer än sex månader.

Allt ser så levande ut. Överallt ser du grisar som springer runt. Några fåtal stora, fullvuxna men de allra flesta små, de minsta en decimeter bara och helt betagande söta. De har ett underbart liv tills de slutar som en måltid och det känns helt okej. Grisarna matas två gånger om dagen och överallt ser vi deras glada ansikten och viftande svansar. Höns och kycklingar dräller det också av och det känns fantastiskt med den frihet djuren åtnjuter.

En valp, två månader kanske och bara skinn och ben har inte kunnat låta bli att försöka leka med en kyckling. Den springer ifatt den och tar upp den i munnen men släpper den nästan omedelbart. Men det räcker. Från ett hus kommer en kvinna utspringande.Hon slår valpen med en kvast, inte en gång, inte tre utan tio kanske femton gånger. Valpen dör inte.

Vår lärare pratar om ”love and compassion”, vi måste förmedla den energin när vi masserar. Det är det viktigaste. Att göra det goda att inte skapa lidande att känna kärlek och inte skada. Buddhismens principer. Alla i gruppen är insatta i buddhismen och dess tankar om människan och världen. Jag tror det åtminstone. Många ber innan de äter. Våra lärare säger att vi är gäster, att det är Lahu-folkets kultur, att vi inte kan göra något, att vi kan meditera och kanske inse att vi egentligen blir upprörda över något annat än hundarna, att det är våra reaktioner som skapar problem. Vi i gruppen är goda, tänkande, kännande människor, våra lärare är goda, tänkande, kännande människor.

. En hund är konstant fastkedjad vid ett hus. Den kan knappt röra sig. Jag ser den aldrig få mat eller vatten. Den har stora liggsår och på nätterna brukar den yla i vånda och desperation.

Det är kväll. En motorcykel kommer körande, hunden börjar skälla. Lahu-mannen som kör bromsar in och kliver av motorcykeln. Han plockar upp en bambustav som ligger på marken, en och en halv meter lång och sju, åtta centimeter tjock. Hunden har tystnat och krupit ihop till en båge, darrar, skälver. Mannen börjar systematiskt misshandla hunden med staven. Han slår över ryggraden, på huvudet, benen. Överallt.

Vi mediterar igen. Vi ska meditera över reaktioner. Varför vi reagerar. Och det negativa i att låta känslor styra oss. Att ingen kan veta vem som är offret så att vid ett ingripande kan det bli fel. Det kanske är förövaren som far mest illa. Och då, då har vi gjort mer skada än nytta. Vi måste ha ett större perspektiv, inte vara känslostyrda

En i vår grupp tar ut en valp från köket. Han bär ut den och slår den upprepade gånger med handen.

Vi i gruppen som reagerar är orsaken till problemet. Det är vi som bär skuld. Det är en synd att synliggöra. Det blir ju lite tråkigt liksom…jag menar när allt är så fantastiskt…

Jag hör hundarna 24 timmar om dygnet. Hur de skriker, gnäller, morrar, skäller. Utsvultna hundar slåss om ris och fiskben. De dricker från toaletterna som är fulla med urin och avföring. De existerar inte, ingen bryr sig om dom, de svälter långsamt ihjäl samtidigt som det hela tiden föds nya valpar.

Vi mediterar, gör yoga och lär oss massage …och det viktigaste är ”love and compassion”.

Jag hör hundarna 24 timmar om dygnet. Hur de skriker, gnäller morrar skäller. Jag hör hundarna 24 timmar om dygnet.

”Hope of Lipe Church”

När jag går i mosken är jag muslim, i buddhist templet, buddist och i kyrkan kristen. Det blir bättre så. En religionens Gunther Wallraff. Om du säger att du delar tron blir bemötandet ett annat, du kommer närmare sanningen och för mig är det ingen lögn. När jag står där i den religiösa möteslokalen så anammar jag den tro och den Gud som råkar tillbedjas just där. Det fungerar alltid. Kriterierna och själva strukturen runt religiösa möten, gudstjänster fungerar för nästan alla människor om du tillåter dig att ta del och bli en del av det som sker. Enda undantaget är kanske Svenska kyrkan där extasen  oftast lyser med sin frånvaro.

Men här i ”Hope of Lipe Church” står jag upp med armarna sträckta mot taket, gungar med i rytmen från femmannabandet som står på den lilla scenen, förstår ingenting av det kören, sångerskan och församlingen sjunger för allt är på thai, utom då amen och ett halleluja då och då, men känner ändå en svindlande lyckokänsla, en värme och en gemenskap. Jag är del av någonting, jag tar del av någonting men i stället för att kalla det för glädjen i rytmen, sången, dansen, glädjen att vara tillsammans med glada människor som ler mot dig och utstrålar värme kallar vi det för Guds kärlek och påstår att det måste omgärdas av regler och en tro på något ickkemänskligt som styr våra liv.

Nåväl, jag dansar runt och diggar glädjen och engagemanget hos de på scenen, en tjej som spelar gitarr och sjunger och är otroligt karismatisk på ett väldigt charmigt tillbakahållet sätt. Tre körtjejer som hoppar och skuttar runt och pekar med fingret mot himlen (Gud?) och skrattar, skrattar, en sammanbiten manlig trummis som kanske uppfyller en gammal pojkdröm när han nu sitter och rockar loss inför ett fyrtiotal begeistrade personer, varav sex barn i ålder fyra veckor till sju år, tre hundvalpar och en vuxen hund.

Kyrkolokalen är rektangulär och helt öppen på något sätt. Glaslösa fönster på långsidorna, dammiga bjälkar i taket som håller uppe plåttaket, något som liknar juldekorationer hänger från bjälkarna, på den lilla scenen ståt två stora lådor som ser ut som julklappar med uppskuret hål, springa på ovansidan, bredvid varandra. Jag tror att den ena är för lappar med önskan om förböns motiv och den andra för kollekt. Ett trumset i hörnet, mikrofonstativ och mikrofoner och en gitarr (elektrisk) stående på ett gitarrställ.

Bandet lirar på och jag hänger med i skriken och handklappningarna, sluter ögonen och känner, den antagligen urgamla, glädjen över att lämna över, ge sig hän, sväva runt i kärlek eller vad det nu är för nåt. Tillhörighet är väl antagligen en viktig ingrediens också. Finns det något skönare än att vara del i något varmt och kärleksfullt.

Bandet och vi andra körde väl en fem sex låtar och sedan klev medlemmar i församlingen upp på scen för att vittna. Det blev fyra olika vittnesmål (om Guds storhet gissar jag) men vittnesmålen framkallade många och långa skratt från församlingen och även spontana utrop av Halleluja och Amen.

Sedan skedde något som jag inte riktigt förstod, eventuellt någon form av nattvard. På en bricka bars vita ytterst små koppar runt, mindre än äggkoppar och delades ut till församlingen. Jag fick ingen.

Efter detta klev en kvinna upp på scenen, greppade mikrofonen och ropade (detta är min egen tolkning eftersom allt skedde på thai) ”vill ni höra Elena!”

Församlingen: ”Jaaa, och Halleluja”

-Vill ni höra Elena!

- Jaaa, Halleluja.

Sedan blev det handklapp och rop, kanske ” vi vill se Elena på scenen, vi vill se Elena på scenen!”

Och så klev hon upp. Elena. En underbart vacker thailändsk kvinna, i kort kjol, färgglad blus, klirrande armband och en Bibel under armen. Församlingens pastor. Elena. Jag pratade med henne efter mötet och hon var en väldigt varm och intagande person. Och vacker. Det visade sig också att det var hennes bror som spelade trummor. Han var en före detta alkoholist, rumlare och kvinnokarl men nu alltså pålitlig batterist i kyrkans varma hägn. Fascinerande, jag tyckte att han liknade någon där han satt bakom trumsetet men nu när jag hörde hans bakgrund och även bytte några ord med honom efteråt så kom jag på vem han liknade, Keith Moon gamla The Who trummisen som drunknade i swimmingpoolen.

Det närmar sig slutet. Vi ställer oss i en stor ring och tar varandra i handen. Gungar lite fram och tillbaka och sjunger en sång om någonting. Släpper händerna och går till våra stolar. Vi önskar varandra Guds frid, i Sverige kramar du om din närmaste granne eller tar i hand men här gör du wai-hälsning  till alla och ler.Pastor Elena säger några avslutande ord och jag blir omnämnd, ”farangen” och alla tittar på mig och ler och applåderar.

Går ut i den strålande solen, ut till tuppar, ankor, ruckliga byggnader och sophögar. Ytterligare stärkt i min förvissning om att det inte finns någon Gud men att värme och gemenskap mellan människor är förbannat trevligt. Och, jag lovar, jag ska återkomma till ämnet Guds existens (om nu någon är intresserad). Kommentar till parentesen, även om allt är ointresse kommer jag att göra det för min egen skull, ni vet, det är jävligt jobbigt att Gud inte finns.

”Happy Songkran”

Vi börjar närma oss gränsen till Thailand. Tågresan har varit fantastisk. Motsatta sidan av Malaysia mot vår bilresa.  Besöker toaletten för att klara tull- och passkontrollen. Blir alltid lite nervös och kissnödig när jag möter uniformer. Det är en europeisk toalett, alltså en där behoven uträttas sittandes på stolen. På toaletten finns en informationsskylt med bildillustration. Den första har rubriken ”Correct” och visar en person som sitter på toaletten. Den andra har rubriken ”Incorrect” och visar en person som sitter uppflugen på huk ovanpå toalettstolen. För att tydliggöra ännu mera är den personen också överkorsad. Jag tänker att Malaysia måste vara det land i världen som har flest instruktions – och förbudsskyltar.

Tåghögtalaren ropar ut att snart, snart är vi i Hat Yai. Våra medpassagerare börjar ta fram plastpåsar och packa in sina ägodelar och bagaget. Varför?

Jo, det är Songkran, det thailändska nyåret då det totala vattenkriget bryter ut under fyra dagar. Alla deltar från tre år till 103 år. Och jag menar vattenkrig! Det är hinkar, vatten pumpar, vattengevär, vattenpistoler. Ingen kommer undan. Du sitter på restaurangen och ska precis äta då du plötsligt får 20 liter vatten på dig. Vi har tidigare bara hört talas om detta men aldrig upplevt det själva och är nyfikna och förväntansfulla men tyvärr rätt obeväpnade.

Konduktören går förbi med en vattenpistol i handen och när tåget bromsar in på stationen är det första vi ser en stor upplåsbar pool på perrongen med en massa lekande vattenkastande barn i och en totalblöt ladyboy som dansar runt till skrällande musik från en bergsprängare. Det är skratt vatten och glädje och vi känner …ja vi känner faktiskt att vi kommit hem, hem till Thailand. Det känns som om det finns en lekfullhet och glädje, ett tillåtande, ett slags okejande av icke-organisation och galenskap, ineffektivitet och anarki här i Thailand som jag bara älskar.

Ladyboyen ler och dansar, barnen jublar och konduktören börjar spruta ner alla passagerarna. Det är Party! Party! Vi är i Thailand!

På perrongen blir vi genast uppraggade av en ung kille som undrar var vi ska. Vi talar om våra resplaner och han säger att ”följ med mig till kontoret så fixar vi det”, resolut tar han tag i bagaget, ytterligare en man dyker upp och bär resten och vi följer tacksamma med. Vilken service, vilken lättnad att slippa kånka själva! Det är verkligen så att i sådana här lägen ska den svenska misstänksamheten släppas och det är läge att bara följa med, ”go with the flow”. Vi kryssar fram mellan vatten. Ur biljettluckan sticks en pistol fram och sprutar ner oss. Över gatan blir ett vansinnes lopp. Folk åker runt på flakbilar och kastar vatten . Kastar vatten och skrattar och njuter. Och vad ska de annars göra? Livet måste väl fortgå. Alla här vet att dagen innan sköts tjugo Thailändare ihjäl i Bangkok. Alla vet och alla mår dåligt och är oroliga men här kämpar vi för livet och glädjen genom detta vattenkrig, vi kämpar för glädjen.

Vi köper våra biljetter, minivan och båt och jag går för att köpa kaffe. Nar jag betalat och tar min pappmugg drar den äldre damen fram en vattenpistol, sprutar ner mig och ropar ”Happy Songkran”.

Resan med minivan blir först en resa med songthaew, den thailändska kollektivtaxin där passagerarna sitter på bänkar på ett flak. Ofta rätt löst fastskruvade bänkar också så bänkarna brukar röra sig rätt friskt på flaket. Där på flaket är vi helt värnlösa offer för vattenkriget, helt obeväpnade och helt oskyddade blir vi total dränkta av motorcyklar bilar lastbilar femåringar, slipsgubbar, gamla tanter allt. Ofta är vattnet också iskallt eftersom vattenförråden ofta är gigantiska isblock som får smälta i värmen. På vägen mot bussterminalen är också ett antal vägspärrar där vi stoppas, vinkas åt sidan och blir dränkta av jublande barn. Gott Nytt År! Det är totalt komplett, trafikfarligt vansinne. Vi ser lastbilar där femåringar hänger ut över sidorna eller sitter och balanserar på kanten med vattenhinkar och vatten pistoler.

När vi sedan (efter en timmes trafikstockning och vattenbesprutning) svänger in till bussterminalen möts vi av fem kor på vild flykt mellan hållplatserna jagade av en lekfull hund. Allt ackompanjerat av skratt från thailändarna. Happy Songkran. Och det är bara första dagen, tre dagars firande återstår.

”Fotboll är bättre än religion”

Överallt. Du ser det överallt. Fotbollsplanerna och människorna som leker med en boll. De kan nästan ha vilken form och skepnad som helst. Allt beror på vilka ytor och vilka material som finns tillgängliga. Och om planen är permanent eller används till något annat också (till exempel solplats för turister)

Målens utseende begränsas bara av fantasin, hopspikade av bambupinnar och fisknät, rejält tillyxade ädelträstolpar, två sandhögar eller två par skor. Ofta är ribba och nät rena lyxen. Underlaget kan vara sand, grus, frodigt gräs, frodigt oklippt högt gräs, stenhård torr, sprucken jord, asfalt, betong, ja vilken tillgänglig yta som helst kan tas i anspråk när det gäller världens mest demokratiska lek, världens mest spridda lek, fattigmanssporten som utövas över hela världen, överallt! Planerna delas ofta med diverse djur, höns, kor, grisar, hundar, katter.

Matchen i Lovina, Bali.

Planen är helt okej. Fina bambumål och lite gräs blandat med grus, sand och jord. Något hård, lite konstig studs och jag vill helst inte ramla i för hög fart.

Vid högra stolpen ligger en ko (hinduismens inflytande?) och mitt på planen spatserar några hönor. I skuggan av ett Boddhi träd ligger två hundar och en katt.

Det är bra fotboll. Snabbt spel, one-touch passningar och precisionen i passningarna är beundransvärd. Mycket kortpassningar utefter marken Men spelet är ändå varierat och då och då kommer en lång genomskärare med perfekt riktning. Spelarna har bländande teknik, fantastisk bollmottagning och snabbhet i hjärna och fötter.

Jag placerar mig som någon slags defensiv utpost framför målvakten, tänker mig lite som spelfördelare. Tänker att rutin, ålder och placeringsförmåga, disciplin och förmåga att läsa spelet ska kompensera bristande teknik och snabbhet.

Men…tempot är alldeles för högt. Eftersom jag måste titta upp innan jag slår iväg en passning hamnar jag gång på gång i tidsnöd och passningskvalitén blir lidande. Tröttheten sätter in och jag blir rundningsmärke. Det är tufft spel också. Alla sätter till ordentligt i närkamperna och efter tjugo minuter kliver jag av, sätter mig i skuggan och klappar hundarna.

Tittar på och bara njuter. Världen leker, åtminstone den som har penis och jag blir så berörd, så rörd av glädjen och leken att jag börjar gråta. Det är så vackert. Människor kan leka. I all sin jävla fattigdom och allt sitt jävla slit så leker de. Glädje och liv…och jag gråter och gråter för den förhoppning jag känner när jag ser detta, en  förhoppning för världen för människorna för hundarna jag klappar, för kärlek och glädje, för enkelhet, för livet. För fotboll som är större än religion.

”Hungry for Pizza – hungry for kulturimperialism?”

Strandpromenaden I Sorune är en tre meter bred stenlagd gångväg framför lyxhotell av varierande höjd, både vad gäller hotellen och murarna framför.  Vit-röda turister flänger förbi på hyrda cyklar, förbi eller in till hotellen och förbi de stånd som flankerar promenaden och som påminner om sydeuropas värsta marknads geschäft.

Vad är det här? Vi har pratat med en del människor (turister) vi stött på i norra Bali och de har sagt att ”Sorune, ja det är fint, lugnt och bra.”

När vi går där förbi murarna, förbi det tre meter höga planket som döljer golfbanan (vi kikar in genom ett hål ändå), förbi den vackra parken där vi försökte gå in men blev stoppade av uniformerad vakt, förbi reservaten, de höga hotellen eller de lyxiga enplansvillorna med panoramafönster för att se ut och för att ses. Där människor ligger utsträckta runt poolen, runt groggar, runt flärd och bekvämlighet med utklädda balineser (saronger, Ghandiskjorta, huvudduk)som tassar runt med brickor och glas som klirrar, när vi går där tänker jag på John Lennons ord: ”Looking through the bent back tulips, to see how the other half lives, (från låten ”Glass Onion”)  det är verkligen fan så det känns. Det räcker inte längre att vara vit, du måste så klart ha pengar också.

Utefter stranden ligger rika människor och vill ha service, utsträckta i vilstolar.

En liten hund kommer fram till oss. Den har en ögoninfektion. Det räcker att vi pratar vänligt med den för att den ska följa oss över hela stranden. Efter halva vägen sätter hunden sig bakom en solstol där en karikatyr till turist ligger och blir röd och bajsar på det sätt som bara hundar kan bajsa och för mig är det en religiös upplevelse.

Och stranden då?

Den finns egentligen inte utan består av hundratals ton ditfraktad sand från någonstans där någon kanske blivit av med en strand. Vad vet jag? Det var nog en lönsam investering trots allt för turisterna är här och de ser glada ut. Vi, vi däremot känner oss som de naiva vita indianer vi är och undrar var alla coola, marijuanarökande långhåriga fria surfare är…

”Lovina Beach. Skymning.”

Vi vandrar utefter Lovinas strand. Om det finns någon strand som kan kallas icke turistanpassad så måste det vara denna. Här är det fortfarande ”locals” som använder stranden och bestämmer dess utseende. På gott och ont i en europés ögon. Sanden är svart, vulkanisk, nästan lite stenig. De balinesiska, mycket speciella fiskebåtarna ligger uppdragna på land och stjäl yta från solande och badsugna turister. Båtarna är mycket smala, ser ut som en stock som holkats ur med ungefär 40 centimeters bredd så balineserna står upp i båten. Båten/kanoten får balans genom en katamaranliknande konstruktion med en balanserande, smal stock vid sidan av själva båten. Den svarta sanden ger också havet ett mörkt utseende och om det då också är lite molnigt ser det icke speciellt paradisiskt ut. Några floder rinner ut i havet från bergen runt om Lovina och eftersom folket i bergsbyarna använder floden både som toalett och soptipp så kan det, speciellt vid kraftiga regn se riktigt skräpigt ut vid strandkanten. Framåt skymningen har dock alltid skräpet som genom ett trollslag försvunnit. Är det inte fantastiskt?

Men, havet är stort och det är ändock inte industriavfall, inte just här.

”Locals” badar dock oavsett hur havet ser ut. Tidiga morgnar och i skymningen fylls havet med balinesiska familjer, barn, ungdomar, vuxna som leker i havet, och tack Gode Gud för det, använder den enda rikedom de besitter, havet och naturens skönhet, för att förgylla sin tillvaro.

Just den här kvällen när vi promenerar den långa vägen utefter stranden från vår by till den något större byn för att äta middag och träffa nyfunna vänner har precis en stor hinduistisk högtid gått av stapeln. Många i byn har åkt in till huvudorten och deltagit i ceremonierna men de som är kvar har under dagen iordningsställt offerpaket och blomgirlander. Utefter hela stranden ser vi spår av dagens festligheter och religiösa ceremonier. Ett otal hundar glufsar glatt i sig den offrade maten som ligger i vackra palmbladspaket på stranden, sida vid sida med blomsterarrangemang, utbrunna rökelsestickor och stearinljus. Himlen är vackert solnedgångsfärgad och i havet syns mörka skuggor som när vi kommer närmare förvandlas till levande, glada människor av kött och blod. Människor som leker. I havet och på stranden. Människor som leker och skrattar och umgås. Män, kvinnor och barn tillsammans i vattnet, njuter av det enda som är riktigt gratis (än så länge) det varma, mjuka havet. Och på stranden fotboll. Den riktiga glädjens fotboll, där det bara är skrattet och drömmen som för ögonblicket lever.

Fattigdomen känns som en värk i magen här. Inte den totala, apatiska fattigdomen där människor får näringsbrist och konkret dör av svält utan den som ger konstant oro. Den när du önskar dina barn en annan tillvaro än du själv fick, när du önskar att de ska kunna gå i skola och fattigdomen handlar om att, okej två mål mat om dagen får vi ihop. Och tak över huvudet. Men avgiften för skola? 50000 indonesiska dollar i månaden (ca 50 skr) och du har 5 barn. Och sen skolböcker.

Men nu leker alla. Och skrattar. Och jag känner en sådan ofantlig beundran för dessa människor som orkar göra det de gör och min beundran handlar framförallt om deras förmåga att leka och njuta. För det är ingen chimär, jag romantiserar inte fattigdomen, jag ser en del av fattigdomen som gör mig stum av beundran och darrig av sorg. Här ser jag lycka! Det är sant. Jag ser det med egna ögon. Jag ser det parallellt med ofantligt slit, fruktansvärd oro, enormt små möjligheter att styra sin egen tillvaro och sina egna liv.

Vi pratar med Apple, en nyvunnen vän här i norra Bali. En fantastisk människa som du bara tycker så mycket om och känner sån värme och förtroende för. Apple hyr en mycket liten restaurang ”Apple Warang”. (små ställen kallas warang på Bali) Han, hans gravida hustru och ytterligare en kvinna (också gravid) jobbar där.

Apples mamma blev med barn utan att vara gift och födde Apple som ensamstående mamma. När Apple var två år gammal träffade hans mamma en man som var villig att gifta sig med henne. På villkor att hon gjorde sig av med barnet. Applet lämnades på trappan till ett barnhem i Denpasar. Han var på barnhemmet till elva års ålder då han rymde därifrån och blev ”Beach Boy” i Kuta (sålde frukt och dylikt till turister på stranden), sov utomhus, ensam, utsatt, hungrig. När han var nitton fick han jobb på ett hotell där han träffade sin fru. De gifte sig av kärlek, ja faktiskt, de gifte sig av kärlek!

Apple berättar att när han bodde på barnhemmet var de 90 barn som bodde där. Det var hårt. Ofta räckte maten inte men Apple säger att de inte fick stryk. Han berättar att barnhemmet levde på donationer. Av pengarna som kom in tog föreståndaren hälften och resten gick till barnen. Apple säger att: ”Ni har det så bra i Sverige för ni har en bra regering. Den är inte korrumperad”

Jag baxnar, Reinfeldt, bra? Och känner samtidigt hur perspektivens tak brakar ihop ovanför mig. Det är sant. Reinfeldt skulle vara en Che Guevara här i Indonesien. Apple berättar om politiker och politiska system i Indonesien. Att det inte finns några ideologier direkt, inget liberalt eller konservativt parti. Eller Gud bevare – socialistiskt. Politiker har stora förmögenheter innan de ger sig in i politiken (vilket är nödvändigt för att vinna val, köpa röster) och när de lämnar politiken är den mångdubblad. De vinner val genom kampanjer men bedriver, enligt Apple, inget politiskt arbete. Självklart måste de också hålla sig väl med religionen i detta världens största islamska statsbildning.  Apple säger att den nuvarande presidenten sitter i TV och säger att skolan är fri och gratis i Indonesien men han ljuger säger Apple. ”Varför måste jag betala pengar varje månad för mina barn i så fall?” Apple har tre barn, det fjärde på väg. Äldsta barnet tolv år gammalt. Apple tycker inte om Malaysia (vi berättar att vi ska möta vår dotter och barnbarn där). Han säger att terrorismen som skapat sådana problem på Bali kommer därifrån.

Apple pratar om fotboll. Frågar om jag gillar fotboll. Han säger att det är bra med fotboll, du behöver inga pengar, alla kan spela. Tidigare hade Bali ett fotbollslag säger han, ”men det gick i konkurs” inga pengar och uteslöts från den inhemska ligan. Synd säger Apple men alla spelar ändå, vi behöver väl inget eget lag här.

När vi vandrar hemåt är det mörkt men vi väljer strandvägen ändå. Här är inget turistområde så det enda belysningen lyser med är sin frånvaro. Människor rör sig dock i mörkret. Vi träffar en kvinna som säljer underbart vackra saronger och sjalar. Hon själv är också undrbart vacker. Hon berättar att hon har fem barn, alla döttrar. Även hon pratar om skolan, om avgiften och skolböcker. Om en strävan att hjälpa sina barn. Jag undrar när ordet skolk kommer att komma in i deras glosbok. Varför är världen så här? Kan inte saker jämkas ihop så att det kan bli bra för alla? För vem är det bra nu egentligen?

Vi tittar på hennes tyger, sjalar och saronger fast vi bestämt oss för att vi inte kan köpa något eftersom vi ska resa så länge och inte kan bära runt på en massa saker. Men det är så klart svårt eftersom det är en slags hjälp till självhjälp att handla. Här tigger inte människor de försöker och försöker få sin utkomst genom arbete. Vi köper två saronger. Lite dyra tycker vi fast vi prutar (hur fan kan man tappa perspektivet så?), vi har inte jämna pengar och kvinnan har inte växel så hon säger att hon kan komma förbi oss senare på kvällen med växel. Vi säger tack och talar om var vi bor.

Vi vaknar nästa morgon och kvinnan har inte kommit. Okej, tänker vi, lite tråkigt känns det men så kan det väl vara. Vi ska åka bil med Apple till Denpasar och flygplatsen för att flyga till Kuala Lumpur och möta Nadja och Tistou. Denpasar ligger i sydöstra Bali så det är en lång färd (vi är längst upp i norr). När vi är klara att bege oss knackar det på dörren. Det är kvinnan från kvällen innan, hon som vi köpte sjalar och saronger av. Hon förklarar att hon var där i går kväll men inte hittade var vi bodde. Hon ger oss växeln tillbaks.

Hon är så jävla vacker att jag vill gifta mig med henne.

”Norra Bali – att vakna i ett tempel”

De små husen ser ut som tempel, du vaknar på morgonen och går ut till en tempelgård. Så otroligt vackert, sådan grönska, sådana blommor. En blommande mur inramar tempelgården. Och vad är då en blommande mur?

Vår blommande mur har liksom små utskott på sig och på dessa utskott kan tydligen blommor få fäste och sprida sin prakt.

Bakom den blommande muren reser sig ett Angkor Wat i miniatyr, allt är egentligen för fantastiskt att beskriva. Det är sådant här som, år senare, när bilder beskådas, fyller en med förundran, ”var jag verkligen där?” såg det verkligen ut så här?” ”varför upplevde jag det inte starkare när jag var där?”

Små rostbrunröda fåglar skuttar runt på muren, de har vita pingpong bolls huvuden och många har grässtrån i munnen där de flyger runt. Bobygge på gång?

Solen börjar titta fram efter nattens regn och luften ångar av värme. Blomprakten och grönskan är så magnifik att den inte går att ta till sig. Hur hantera detta?

Bli religiös?

Skriva poesi?

Ta fram kameran?

Vi tar fram kameran och då dyker också människorna upp. Vi som väl ofta inte ser ut eller beter oss som skapelsens krona men som ändå genererar ett intresse. Vi finns, vi lever, vi kämpar, vi svälter, vi är goda…Jag skriver inte att vi är onda för här på Bali träffar vi bara fattiga människor, inga politiker, inga högt uppsatta militärer, inga pengastinkande svin, bara hårt strävande människor som gör sitt bästa för att skapa sina liv och överleva. Otroligt fina människor, otroligt fina möten, jag tror aldrig jag har mött sådan öppenhet som här.

På vår lilla gata ligger butikerna tätt. Det som kallas för ett hål i väggen i Stockholm är som en Östermalmsvåning här. Det lilla utrymmet gör att affärsinnehavarna ofta måste springa emellan varandra för att hämta saker de inte har hos sig. Eller för att växla. Hm, är det verkligen sund kapitalistisk konkurrens?

Hela familjen (utom möjligen männen) är involverade i verksamheten. Vardagen är mitt i, barn gör läxor, spelar gitarr och leker medan affärerna görs upp. Det är nästan underbart och paradisiskt. Men bara nästan. Efter några dagar anar vi desperationen som finns under ytan. Köp någonting, köp så vi kan betala avgiften för barnens skola, köp så vi kan överleva ett tag till.

Turism är en sådan bräcklig industri. Så otroligt många små företag som är beroende av att det kommer 500 000 turister och inte bara 450 000. Hela familjers liv som står på spel. Det finns så klart inga marginaler. Men människorna…de är helt underbara. Vilket de tyvärr inte får betalt för.

Alla är dessutom sjuka i vår lilla by. Väldigt sjuka. Hosta och feber. Alla tar också i hand när de hälsar och presenterar sig med namn hela tiden. Så klart att vi också blir sjuka.

Balinesiska namn är väldigt lätta att lära sig. Barnen döps tydligen till ”den första”, ”den andra”, ” den tredje” och så vidare. Sedan får de välja ett namn själva när de blir större. De väljer ofta amerikanska namn verkar det som, typ, Bill, Jack, Joe, Sue, Jill och dylikt. Spännande.

Jag börjar gråta när jag tänker på Bali. Det är ytterligare en plats som jag inte vet vad jag ska göra av.

Var det vackert? Häftigt? Underbart? Sorgligt?

Ibland tänker jag att det var tur att jag inte tyckte maten var så god, jag hade inte orkat med alla känslor då för allt annat var helt för mycket!

”Socialgrupp tre och normen.”

Jag älskar när mattan rycks bort under fötterna på mig. När dina sanningar välts över ända och du förstår att du måste ompröva och ompröva allt. Hela tiden. När du inser att saker bara betyder det de betyder i ett specifikt socialt kontext och att de i ett annat har en annan betydelse.

Slöjor, burkor och svarta mustascher. När jag åker tunnelbana i Stockholm följer jag bara ett tolkningsschema. Slöjor, burkor: socialgrupp 3, Rinkeby, Akalla, invandrare, socialbidrag. Och det sitter kvar. Går utanför en shoppingmall i Kuala Lumpur och ser två beslöjade kvinnor stå på trappan och tänker automatiskt, synd om, utanför, fattiga, utanför, tills jag ser att de bläddrar i en diamantkatalog och pratar med varandra om vilka diamanter de ska köpa.

Varje dag ser vi lyxbilar glida upp utanför shoppingmallen , stanna till och släppa av beslöjade kvinnor i kläder som i mina ögon är identiska med fattiglapparnas i Rinkeby men antagligen kostar en förmögenhet, släpper av dem för att de ska fördriva några timmar med extremt dyr shopping. Det som i Sverige är utanförskap, socialgrupp 3, fattigdom är här normaliteten. Miljonärer med svarta mustascher och deras beslöjade kvinnor köper skit för ofantliga summor. Det är deras land, deras förmögenheter, och, tänker jag elakt, förhoppningsvis deras existentiella ångest när religionens tvångssnara börjar luckras upp så småningom och de kan börja tänka och känna. I samma sekund tänker jag också vilket kolonialt skitsnack från min sida.

Ja ja, världen är väl inte enkel tänker jag uppgivet och beställer in en capuccino  som är tre gånger så dyr som en lunch på gatan för pengar som jag lånat av Nordea.

”Moderna toaletter och tidlösa behov”

Vårt barnbarn Tistou är två år gammal och älskar väldigt mycket. Just nu älskar han väldigt mycket att åka buss och tunnelbana. Det bestäms att morfar och Tistou ska åka buss länge och långt tillsammans. Vi ska åka en så kallad ”hop on hop off” buss. Det är en turist idé som bygger på att du köper en biljett som räcker i 24 timmar och med den biljetten kan du hoppa av och på en buss som åker runt hela stan och gör stopp på för turister intressanta platser. Du kan kliva av var du vill och kliva på flera timmar senare. Vi, jag och Tistou åker bussen för att åka buss. Bara.

Vi kommer iväg rätt sent på eftermiddagen, sista turen som bussen går och upptäcker när vi kommer ombord att vi är helt ensamma på bussen. Det är en dubbeldäckare så vi sätter oss högst däruppe, längst fram. Vatten och lite frukt har vi med oss. Bussen brummar iväg och äventyret börjar. Vi tittar ut genom fönstret, låtsas att det är vi som kör och pratar om allt möjligt.. Efter en halvtimme blir morfar såklart väldigt kissnödig men morfar, jag, tänker att hela resan tar bara en och en halv timme så det här måste jag väl klara. Bussen kör på och desperationen ökar. Jag kan inte alls njuta av resan. Vid någon form av attraktion gör vi en kort paus och jag säger till Tistou att morfar måste kissa, följer du med ut? Nej, svarar Tistou. Men Tistou morfar måste kissa, det här går inte. Men Tistou nekar bestämt och jag lyckas inte få min vilja igenom innan bussen startar och åter svänger ut i trafiken.

Helvete nu börjar det bli kris, skam till sägandes är det ett annat behov som börjar trycka på också. I ren desperation och med tanke på att bussen är tom börjar jag se mig om efter en lösning och ser en stor plastflaska i papperskorgen. Nödighet har ingen lag så jag säger till Tistou, ”att morfar måste göra en sak, jag är så kissnödig så jag måste kissa i den här flaskan, okej?” Tistou verkar inte tycka att det är något konstigt alls med detta utan nickar bara och fortsätter köra buss. Jag får fram flaskan öppnar gylfen och skall strax bli människa igen när bussen stannar, dörren pyser till, jag hör spanska röster och strax kliver två spanska damer uppför trappan till övervåningen där vi sitter. Jag börjar nästan gråta. Jag kommer att kissa ner mig tänker jag. Tur att taxi är billigt här. Jag får hälla en flaska vatten på brallorna och låtsas som ingenting och så taxi hem.

Jag korsar benen och trycker knytnäven mot underlivet. Håll ut tänker jag. Håll ut. Jag vet att vi strax är framme vid den stora gallerian där kan vi hoppa av. Bara jag klarar detta sista.

Tjugo minuter senare skymtar gallerian och när bussen stannar lyfter jag upp Tistou ler krampaktigt mot chauffören och hastar in i gallerian.

Var fan är toaletthelvetet nu då. Det måste finnas en miljon toaletter här. Där där ser jag en. Dyrt inträde, 10 rymit,(20 kr),  konstigt men det skiter jag fullkomligt i. Tistou har ingen lust att följa med men jag bönar och ber. ”Du måste hjälpa morfar nu”. Går in i toalettutrymmet, passerar en vakt och får någon slags servett/handduk i handen. In på toaletten säger till Tistou att inte stoppa handen i toaletten, av med brallorna och så ner och så braka loss…herrejävlar…ahhh. Ser mig omkring. Inget toalettpapper och heller ingen asiatisk tvätthink. Vad är detta, denna dyra toalett. Tittar på det jag fick i handen, en ynklig, sladdrig, våt liten sak, mera servett än något annat. Får lov att ta den. Tistou tycker också att toaletten är dum som inte har papper.

Söker med handen efter spolknappen, hittar ingen, hittar ingenting som ser ut att vara en spolmekanism. Ställer mig upp med brallorna runt vristerna, Tistou skrattar, jag svär. Och då när jag ställer mig upp skjuter en vattenstråle upp någonstans inifrån toaletten och skulle med all sannolikhet ha prickat min stjärt perfekt om jag suttit kvar. Tistou skrattar ännu mer och jag lär mitt barnbarn ytterligare några svordomar. Då plötsligt börjar det mullra till nerifrån toaletten. Något Tsunami liknande höjer sig och sedan skymtar botten på toaletten som liksom kommer upp och sedan vänder och, simsalabim toaletten är ren och fräsch igen. Jag känner mig gammal. Ser på Tistou och tackar honom varmt för stödet.

”Tang City Food Court”

Mannen som serverar öl (och iskaffe)  på ”Tang City Food Court” i Chinatown, Kuala Lumpur är en kines, i 60-årsåldern och mycket propert klädd. Han har en välstruken kortärmad skjorta, mörkblå knälånga shorts som hålls på plats högt uppe i midjan (ca 1 dm ovanför naveln) med ett svart läderskärp och, jag skojar inte, ett par guldfärgade, högskaftade adidasskor…stylish minst sagt!

Servicen är helt fantstisk! Jag köper min öl över disk men får flaska och glas framburet till mitt bord där mannen i guldskorna öppnar flaskan och fyller mitt glas.

Två minuter senare kommer en kvinna med en ishink som hon ställer på mitt bord och placerar min ölflaska däruti.

Ytterligare fem minuter senare kommer en ung man, lyfter upp min flaska och fyller på mitt glas.

Jag och de nitton övriga gästerna, alla kineser, alla män, åtnjuter samma höga servicenivå.

Sexton fläktar surrar i taket, klockan är 22.00 och temperaturen, enligt mitt tycke, ytterst behaglig.

Bara några meter från mitt bord, på gatan utanför restaurangen pågår kommersen för fullt och en strid ström av människor passerar.

Här inne är det lugnt, engelsk division 2 fotboll på teven, engelska kommentatorer. Det är helt fantastiskt hur kunniga och pålitliga engelska fotbollskommentatorer låter. De kan sin sak. Jag skulle kunna lägga mitt liv i deras händer, så är känslan, så förtroendeingivande låter de.

Maten då? Lite sent för mat vid denna tid. Några matstånd är öppna men de flesta har bommat för någon timme sedan.

Annars serveras här en mångfacetterad asiatisk matmix. Korean Food, Myanmar famous salads, Chinese Food, Claypot chicken, Economy Rice, Roasted Duck, Chicken Rice. Vad som fortfarande serveras är olika former av Noodle Soup.

Efter halva ölen observerar jag ytterligare några detaljer hos servitören med guldskorna. Dels att han även har ett guldspänne på sin livrem samt att han är otroligt lik Ernst Hugo Järegård!

Och nu är det halvtidspaus i matchen och Ernst Hugo stänger av teven och sätter på en cd-skiva. Ut från högtalarna strömmar riktigt smörig country, låten som spelas är ”You Picked a Fine Time To Leave Me Lucille”.

Är inte världen fantastisk?

”You Picked a Fine Time To Leave Me Lucille”, här, I Malaysia I Chinatown. Countrymusiken uppfyller nummet och jag och kineserna börjar nicka med huvudet I takt med musiken, vi ler inåtvänt, ett manligt, musikaliskt brödraskap mellan ett tjog kineser och en liten europé…

Prova! Ladda hem låten, sätt dig I soffan, blunda och låtsas att du sitter sent på kvällen med nitton kineser I Kuala Lumpur I 32 graders värme och lyssnar på “You Picked a Fine Time To leave Me Lucille”.

Vad känner du? Hur känner du? Blir världen stor eller liten? Blir du glad eller ledsen?

Underliga tankar far genom mitt huvud. Jag ser på människorna runt omkring mig, vet att de jobbat sedan tidigt i morse, en del har antagligen tjänat rätt bra med pengar under dagen också, jag funderar på vad kineser gör när de kommer hem på kvällen, om de kramar sin fru och sina barn, vad de pratar om, vad de vill köpa för sina pengar.

Och nu lyssnar jag och alla kineser på ”Place of Glory”, vilket väl, om jag inte missminner mig, är en liten favorit sång bland ”rednecks” och ytterst konservativa element i USA.

Ernst Hugo ser trött ut och jag tittar på skylten på väggen. ”Don´t Spit” står det. Jag följer självklart uppmaningen, tar en klunk öl och tittar på andra halvlek i matchen som precis tar sin början.